Utredning och diagnos

Alla som har någon form av minnesstörning ska genomgå en medicinsk utredning. Dels för att fastställa om störningen är tecken på begynnande demens, dels för att utesluta att så inte är fallet. Är det inte demens är det ändå viktigt att få klarhet i vad som orsakar problemen.

Förloppen i olika sjukdomar varierar. Det är därför viktigt att läkaren som gör utredningen får veta så mycket som möjligt av bakomliggande faktorer för att kunna ställa en korrekt diagnos.

En person som har sådana förändringar i hjärnan att de leder till störningar i tanke- och minnesförmågan, visar också ofta en specifik symtombild. Det är en bild som också färgas av personens egenskaper och personlighet.

En väl genomförd utredning med tillgång till alla fakta om bakgrund och nuläge är också en förutsättning för att läkaren ska kunna ordinera rätt läkemedel.

När minnes- och tankeförmågorna försämras är det viktigt att kartlägga vilka funktioner som satts ur spel. Detta varierar från en individ till en annan även vid samma sjukdom. Angeläget är också att se till de funktioner som inte har försämrats genom förändringar i hjärnan. Det är genom dem det finns förutsättningar för att planera så att den som drabbats kan anpassas till arbetslivet och sin sociala miljö.

Bedömning utifrån helheten

När någon inte lyckas med sina arbetsuppgifter, inte trivs med dem eller har svårt att anpassa sig är det vanligt att man söker orsakerna i omgivningen. Men det behöver inte vara omständigheterna runt omkring som är orsaken. Det kan i stället bero på sjukdom i form av kognitiv störning, begynnande eller redan befintlig demens.

Samma sak gäller för den som har diagnosen demens. När en demenssjuk person visar ett nytt beteende tolkas det ofta som att han eller hon blivit sämre i sin demens. Men det kan lika gärna vara en annan kroppslig sjukdom eller något i den sociala miljön som påverkar och förändrar beteendet. Därför måste den som är sjuk alltid bedömas utifrån en helhet där hans eller hennes fysiska och psykiska hälsa och omständigheter i den närmsta omvärlden ingår. Allt det här är viktigt att kartlägga i ett tidigt skede av sjukdomen eftersom det kommer att ställas stora krav på närståendes resurser och förutsättningar.

Varje individ ska ha en anpassad utredning även om syftet med utredningen är detsamma för alla: att utesluta eller konstatera begynnande eller befintlig demens.

Utredning

Det är primärvårdens uppgift att göra en första bedömning av sjukhistoria, fysisk och psykisk status och en grundläggande laboratorieutredning. Socialstyrelsen gav 2010 ut Nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom, där det går att läsa vad som ska ingå i utredningen i primärvården. Det finns en förenklad upplaga för drabbade och närstående. Under hösten 2017 kommer en omarbetad upplaga.

Om den som söker är ung (under 65 år) eller om sjukdomsförloppet är snabbt är det vanligt att distriktsläkaren skickar en remiss till en specialist för bedömning. Så ska också distriktsläkaren göra om diagnosen är oklar.

Frågor och test

Sjukhistorien vid Alzheimers sjukdom börjar ofta många år innan han eller hon söker kontakt med sjukvården. Den drabbade har ofta svårt att ange den exakta tidpunkt då symtomen startade.

Typiskt är det smygande förloppet och den gradvisa försämringen av minnesfunktionerna, där också omgivningen till sist reagerar. Läkaren som gör utredningen ställer därför fler frågor än enbart dem som rör själva minnet. Är det svårt att finna ord? Problem med att kunna slå telefonnummer? Är det svårt att läsa tidningen? Har patienten problem med att orientera sig i sin vanliga miljö? Att hänga med i ett resonemang?

Intressant och viktigt för utredningen är också information om det finns demenssjukdomar i släkten.

Primärvården kan testa de kognitiva funktionerna på flera sätt. Vanligt är MMT (Mini Mental Test) och Klocktest. MMT ger en objektiv värdering av minnesfunktionerna hos den som genomgår testet och är en bra vägledning för att fastställa demens. Klocktest innebär att det som testas ritar en klocka där visarna ska ange den tid som den som leder testet frågar efter.

En mer utförlig bedömning av den kognitiva förmågan kan göras av en arbetsterapeut.

Vid specialistkliniker görs ofta en neuropsykologisk bedömning. Sådana tester kan vara till hjälp för att objektivt påvisa minnesstörning och nedsättning av andra, högre kognitiva funktioner tidigt i sjukdomsförloppet. Trots att det kan ge utslag även vid ett tidigt stadium är det däremot inte möjligt att redan här se skillnaden mellan Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar.

Blodprov, likvor och tau

Det finns inga specifika blodprover som kan påvisa Alzheimers sjukdom.

Ett sätt att se vad som händer i hjärnan är att studera likvor. Det innebär att man tar ett prov på vätskan i hjärnan. Likvor finns i hjärnan, i hjärnans hålrum och längs ryggraden och man kan därför ta provet i ländryggen. Likvor analyseras utifrån två principer: kandidatmarkörer och proteomik. Med kandidatmarkörer menas de proteiner (äggviteämnen) som man vet är förändrade vid alzheimer. Via proteomik försöker man istället titta på så många äggviteämnen som möjligt för att hitta något som är specifikt för sjukdomen.

Förändringarna som orsakar plack och neurofibriller i nervcellerna och synapserna består av ett protein som heter amyloid och tau. Mätningar av dessa proteiner i likvor ger ett visst mått på nervcellskada men spelar också en viktig roll för den kliniska diagnosen.

På Elektroencefalogram (EEG) kan man se grundrytmen i hjärnan och om inslagen av långsam aktivitet har ökat. Men det är å andra sidan samma bild som vid andra demenssjukdomar och det går därför inte att särskilja alzheimer specifikt från andra demenssjukdomar genom EEG.

Bild av hjärnan

Med en PET-kamera kan man fotografera och mäta förekomsten av äggviteämnet amyloid i hjärnan och se vilka skador det orsakat. Det gör det möjlig att diagnostisera Alzheimers sjukdom på ett tidigt stadium och att utvärdera effekten av olika läkemedel.