Lägret var mysigt och jobbigt på samma gång

Lina Anderssons pappa är bara 61 år och svårt sjuk i Alzheimers. För henne blev lägret för unga anhöriga i Backåkra i augusti en välbehövlig paus i vardagen.

Det var pappans läkare på Ängelholms sjukhus som tipsade Lina Andersson om lägret för unga anhöriga i Backåkra. Lina var först tveksam. Med sina 26 år kände hon sig för gammal för ett läger dessutom gillar hon att vara ensam och är inte förtjust i att träffa massa folk. Men hon kom på andra tankar:

– Den support man får av sina vänner räcker inte. Jag känner mig så ensam i min situation och ville höra hur andra har det, berättar Lina som till vardags arbetar som byggnadsingenjör i Malmö.

Lina tyckte att det var lite obehagligt i början men kom snabbt in i gruppen. Alla pratade med varandra. Stod någon för sig själv kom en ledare eller någon annan fram och såg till att alla var inkluderade.

– Jag grät mycket men kunde skratta i nästa minut. Det var mysigt och väldigt jobbigt på samma gång. Jobbigt att höra allas berättelser och uppleva allas känslor, men det gjorde att jag inte kände jag mig lika ensam längre. Jag hade alltid någon – en läkare, Silviasjuksköterskor eller andra anhöriga – att vända mig till oavsett vilka frågor som poppade upp i huvudet, säger Lina.

Lägret upplevde hon som en paus i vardagen. Aktiviteter som målning, yoga, standup paddle board och att serveras god mat fick Lina att känna sig mer utvilad. Hon fick nya vänner men framför allt stöd både från dem och lägerledarna.

– Nu när jag har en fråga som till exempel vem i kommunen man ska kontakta kan jag sms:a eller mejla dem. De finns alltid där för mig.

Vad händer i sjukdomens slutskede, är en fråga Lina funderat mycket på men inte orkat eller vågat ta reda på mer om. Hon vill veta och vara förberedd men varje gång hon har försökt googla fram fakta har hon lagt ner projektet. Hon orkade helt enkelt inte ta in informationen. Att på lägret har möjligheten att höra en ung anhörig berätta om hela sjukdomsförloppet fram till slutskedet uppskattade hon därför extra mycket.

Lina och hennes familj, som också består av en storebror, har valt att sköta om sin pappa själva hemma. Det har gått bra fram till ungefär ett halvår sedan men nu börjar det bli svårt att kommunicera.

– Pappa kan inte riktigt svara när vi frågar hur han mår. Det är jobbigt psykiskt att inte veta vad som händer han i hans kropp och i hans hjärna. Vi har funderat på att söka hjälp från hemtjänsten och funderar också på korttidsboende.

Lina berättar om den tuffa känslan som hon delar med många andra unga anhöriga på lägret.

Oavsett hur mycket man gör för sin mamma eller pappa känns det aldrig tillräckligt.
– Hur mycket man än gör känns det ändå som man kunde har gjort lite mer. Även om man förstår att man gör ett bra jobb är det svårt att säga till sig själv. Det var skönt på lägret att kunna säga det till varandra.