Kristin och Anna-Klara

Det är skönt att skriva samtidigt som man gråter

Kristin och Anna-Klara Ajaxson mamma var bara 59 år när hon fick diagnosen Alzheimer. I somras var systrarna med på lägret för unga anhöriga i Backåkra.

–Det är skönt att byta miljö, bra att få mer kunskap och fint att prata med ledarna som är så kunniga. Eftersom vi som är här alla i samma situation kommer vi snabbt varandra väldigt nära, säger Kristin och Anna-Klara Ajaxson.

Det är andra dagen på lägret. Anna-Klara sitter i skaparverkstaden i ett glasat uterum djupt koncentrerad över en färgglad teckning till sin son. Kristin kommer från ett träningspass tillsammans med de andra deltagarna.

Det är sex år sedan deras mamma 59 år gammal fick diagnosen Alzheimers sjukdom. Anna-Klara och Kristin berättar om tiden före diagnosen och hur det känns nu.

–Det är jättejobbigt nu när jag fått barn. Jag har ingen att fråga ”hur var jag när jag var liten”. Jag försöker distrahera mig genom att hålla mig sysselsatt – måla till exempel, säger Anna-Klara.

–Jag springer. Det rensar hjärnan och jag pratar ofta med våra fyra mostrar. Vi har en messenger-tråd med dem. Det har varit jättebra. Det är skönt att skriva, att uttrycka sina känslor samtidigt som man gråter.

Systrarna beskriver sin mamma som en ”rörig” person innan hon blev sjuk. ”Det var sån hon var.” Men det hände allt mer märkliga saker. Kristin berättar om en händelse som fick henne att förstå att deras mamma var riktigt sjuk. Mamma skulle ta tåget hem från Stockholm men fanns inte på tåget när det kom fram och hade inte hört av sig.

Efter att ha uteslutit alla andra orsaker till mammans problem påbörjades en minnesutredning. Systrarna beskriver det som en lättnad att få svar.

–Diagnosen kom inte direkt som en överraskning. Mormor hade Alzheimer så vi har ju känt till sjukdomen.

Att både mormor och mamma har Alzheimer skapar förstås en stor oro hos båda systrarna. Kristin berättar att hon pratat med Minnesmottagningen i Mölndal om att göra ett anlagstest.

De säger att det inte går att veta säkert. Ibland känner jag att jag vill ibland inte. Det är bra att hela tiden hålla sig sysselsatt med något annars äter det här upp hela ens liv, säger Kristin.

Anna-Klara berättar att oron finns där men att hon tidigare alltid tänkt: ”när jag blir sjuk finns det bromsmediciner, så det är lugnt”.

– Men forskningen har ju inte kommit dit ännu. Jag tänker att om jag blir sjuk vill jag gärna ha ett barn till så att min son inte är ensam, säger Anna-Klara.

Kristin funderade länge på om hon ville ha barn eller inte, just på grund av att hon inte vill föra en eventuell Alzheimergen vidare. Nu har hon dock bestämt sig för att oron inte ska få styra livet och väntar i sommar sitt första barn.

De fyra år som Anna-Klara och Kristins mamma fortfarande bodde hemma var svåra. Relationen hon levde i var inte så bra. Hon slarvade med sina mediciner. Det känns bättre nu när mamma har fått ett boende i Karlstad. Kristin och Anna-Klara har hjälpt henne att inreda och att komma i ordning.

–Det är svårt att komma ihåg hur hon var innan hon blev sjuk. Hon pratar inte så mycket längre, säger få saker spontant. Men hon är bra med min son. Hon har varit fritidspedagog och arbetat med barn så det sitter i.

Jag funderar på hur lång tid vi har kvar med mamma. Det är en stress i det. Och det är stressigt att hälsa på henne. Vi har helt olika tempo. Det är tungt men samtidigt också fridfullt på något sätt att vara där.

alz_calendar alz_calendar_alt alz_contact alz_down_yellow alz_down alz_facebook alz_file alz_forward alz_location alz_magnify alz_message alz_photo alz_quote alz_twitter alz_up_yellow alz_up burgare_kryss burgare close facebook instagram mail pin telefon vimeo heart swish Asset 1 linkedin