catarina olsson anhörig alzheimers sjukdom

Samhället måste vakna och agera

2017-11-16

Familjen är mitt i livet när Magnus, 40, blir sjuk i Alzheimers sjukdom. Sedan följer en lång kamp om rätten till vård – och att få vardagen att gå ihop med en döende make och pappa. 
– Vi anhöriga lämnas verkligen åt ödet, utan vägledning eller stöd, säger hustrun Catarina Olsson. 

Att få ihop jobb och vardagen med barn är en ständig stress för familjer runt om i världen. Men vad händer när glömska, orkeslöshet och irritation visar sig vara något helt annat än bara trötthet?

– Magnus hade förändrats under lång tid, men det var inte förrän 2011 när han var drygt 40 år som jag var helt säker på att han hade demens. Han var inte samma man som jag träffade och blev förälskad i 1993, säger hustrun Catarina Olsson.

Magnus pappa fick Alzheimers sjukdom när han var ung – och nu hade han själv drabbats av samma öde.

– Det tog lång tid innan Magnus fick sin diagnos. Han hann både sluta på sitt jobb och få ett nytt för att sedan lämna det och till slut bli arbetslös. Jag kände att jag inte orkade mer och flaggade för att han måste få hjälp.

Catarina beskriver att hela familjen föll isär när de fick beskedet. Deras barn var mellan fem och tretton år gamla och deras liv förvandlades från en trygg familjetillvaro till en kamp för att överleva.

– Magnus förnekade att han hade Alzheimers sjukdom – ända in i det sista. Det var jag som fick svara på allas frågor och funderingar.

Catarina hade inte heller någon att vända sig till utan hon fick ta reda på all information själv. Det stod snart klart för henne att samhället inte är uppbyggt för att hjälpa unga människor med demens, eller deras anhöriga. Hon gick igenom ett tungt sorgearbete i samband med Magnus diagnos 2011, men levde med honom i fyra år till innan hon bröt ihop.

– Det fanns bara boenden för äldre med demens vilket gjorde att han var tvungen att bo hemma. Men även om Magnus levde fanns han inte kvar. Det är inte lätt att leva med någon man inte längre känner.

2015 åkte Catarina på anhörigläger som anordnas av Alzheimerfonden tillsammans med sina barn för att träffa andra i samma situation. Hon kallar tiden på lägret som ett uppvaknade.

– Som anhörig har man alltid ett dåligt samvete att inte räcka till. Att få träffa andra med samma problem och få höra och bekräftat att jag inte måste kämpa kändes så otroligt skönt. Det var inte fel att jag kände att jag inte orkade längre.

Magnus flyttade till sin mamma sommaren 2015, men under hösten blev han sämre. Han fick plats på ett korttidsboende och sedan ett permanent boende. Catarina berättar att det var svårt för henne att hälsa på eftersom orken var slut. En nära vän till henne och barnen stöttade och följde med vid besöken.

– Magnus var inte längre min livskamrat utan mer en nära vän, men jag ville att barnen skulle få ett bra minne av sin pappa.

16 juli 2016 dog Magnus och under hans sista vecka i livet tog Catarina och barnen farväl. 

– Jag sa till honom att han kan släppa taget. Jag kommer att ta hand om barnen. Det är okej. Jag tror att han förstod det – och att vi fanns där för honom in i det sista.

Idag mår Catarina mycket bättre. Hon beskriver att ett lugn infann sig efter Magnus död.

– Vi slapp kämpa på åt alla håll och kanter, men jag vet inte om kroppen någonsin kommer att återhämta sig. Vi anhöriga lämnas verkligen åt ödet, utan vägledning eller stöd. Det är viktigt att lyfta fram att det inte bara är äldre som får Alzheimers sjukdom. Samhället måste vakna och agera, vem som helst kan drabbas.
 

Följ hela artikelserien om demensproblematiken, läs mer här!

alz_calendar alz_calendar_alt alz_contact alz_down_yellow alz_down alz_facebook alz_file alz_forward alz_location alz_magnify alz_message alz_photo alz_quote alz_twitter alz_up_yellow alz_up burgare_kryss burgare close facebook instagram mail pin telefon vimeo heart swish Asset 1 linkedin