2009-10-06 Forskning

Hej!
Jag är en kvinna med en make som haft Alzheimers sen 2003. Han gick ifrån sin affär och förstod, när han inte klarade av att räkna som förut att något var fel – ringde läkaren - gick sen aldrig tillbaks till sin arbetsplats. Som tur var hade vi möjligheter att få hjälp genom en så kallad stillaståndsförsäkring i och med att han hade en anställd som kunde fortsätta med hjälp av denna - sen fick jag då försöka att reda upp i allting som kom efteråt. Det var en stor omvälvning i vårt liv - även om jag förstått att allting inte stod rätt till med all glömska och inget som funkade med inköp till affären och diverse så ville man liksom inte inse att det hade med sjukdomen att göra - han började ju bli äldre - hade många bollar i luften och var då 62 år gammal. Han har alltid varit otroligt aktiv - var medlem i Lions – väldigt social - gillad av alla.

Vad jag funderar över är om detta kan härstamma från hans mormor som var åldersdement och var en arbetssam, gladlynt kraftfull kvinna som aldrig sysslat med annat än tungt jobb med jordbruk och fött 11 barn. Det intellektuella i form av läsning eller annan stimulans ifråga om allt som rör sig i tiden, som ger livet en större dimension fanns inte i annat än den sociala samvaron tillsammans med ett visst behov för speciella spritdrycker eller en rejäl köttbit. Tålde många gånger ej att dricka - blev dålig. I yngre år fanns ej såna behov, men det var svårt att koppla av - hade tendens att få migränanfall som var jobbiga med illamående, som även hans mor lidit av - hon dog 58 år av en brusten kroppspulsåder.

Vad jag funderat över är hur det kan komma sig att jag i efterhand förstått att maken måste ha varit sjuk längre än jag trott - har funderat över hans ojämna humör och en känsla av att han haft svårt att riktigt känna efter - har sällan varit sjuk - alltid arbetat – varit samvetsgrann - noggrann - punktlig - krävande, verbal - kunde säga saker som jag aldrig ens kunnat drömma om att säga till nån.
Hans sjukdom har successivt förvärrats i och med att han fått genomgå långa perioder hemifrån. Vi har levt tillsammans i 49 år. Chockades över hur det är på en del av dess vård-ställen med 0 stimulans i form av att bara en sån sak som att få vistas ute en stund i friska luften. I övrigt är de miljöerna som till exempel geriatriska kliniken i Umeå så trist. Maken slutade äta! Personalen kan väl inte vara speciellt motiverat i den miljön hellre. Det sista minnet jag har av maken när han var på väg till sitt boende är att han stod å ropade "jävla idioter" åt en bil som hade kört förbi för fort! Då kunde han gå själv, äta själv, vilket inte är fallet numera efter sin ensamma tillvaro, han inte vill ha kontakt med någon på boendet där han nu levt 3 månader.

Forskningen kring denna sjukdom kanske måste börja med att kolla upp hur dessa människor fötts och levt - en grundligare kartläggning som skulle sträcka sig över hela livet. Jag har en svägerska med epilepsi - de är ganska lika som människotyper - tycker mej skönja två människotyper som är olika varandra som jag och min make, samt svåger som jag kanske liknar mera. Kan detta vara möjligt? I

Tacksam för ett svar! 64årig kvinna i inlandskommun i Lappland