2009-03-26 Medicinering

Hej!

Min svärfar fick diagnosen Alzheimer för cirka ett och ett halvt år sedan.
Misstanke hade funnits sedan långt tidigare, men det fanns ingen möjlighet att få honom att gå till en läkare. Det är nog snarast så att sjukdomen kommit smygande under fem till åtta års tid. Svärfar är 70 år och har fått diagnosen pannlob och tinningslobsdemens. Sjukdomen gick fort fram och under sommaren var det svårt för svärmor att klara av honom själv hemma. Tidigt under hösten (augusti -08) blev han tilldelad plats på ett avlastningshem var annan vecka. Personalen märkte dock att det var så pass långt gånget att det skulle bli ohållbart för min svärmor att klara av honom hemma. Man
sökte därför genast plats på ett permanent boende. Han var stundtals aggressiv, men inget alarmerande som de inte klarade av. Efter två veckor så kom personalen betydligt närmare honom och man fann ett sätt att hantera honom. Han var ofta ute och gick i naturen som han älskar.

I december -08 fick min svärfar sedan en plats på ett permanent boende. Nya rutiner och ny personal ledde naturligtvis till nya konfrontationer med mycket oro. Nya "tunga" medicineringar som på ett par månader(januari, februari -09) fått honom att sova dagarna igenom, sluddrar när han väl är vaken, han hallucinerar och är mycket rädd, har även mycket dålig balans och klarar inta av att gå själv utan får sitta i rullstol. När man pratar med honom möter han inte blicken som han brukar och är mycket frånvarande (zombieliknande beteende). Promenaderna är inte ens att tänka på längre.

Då allt skett så otroligt fort hade vi svårt att se att detta enbart berott på sjukdomen utan fick vi till ett besök med läkaren för att ifråga sätta medicinering. Läkaren mötte oss i försvarsställning och vi fick inga egentliga svar. Dock utlovades att man under en period skulle testa att ta bort en del av medicinen eller trappa ner. Min hustru talade i dag med min svärmor som nu fått samtal om att någon nedtrappning/minskning inte längre var aktuell då han varit orolig och aggressiv.

Medicinerna han får är Trilafon injektion var tredje vecka, Oxaskand som blev utsatt, därtill sömnmedicin. Skall man acceptera och inse att sjukdomsförloppet har gått så långt att det inte finns någon annan möjlighet och alternativ behandlingsmedicin. Vad mår han bäst av och hur mycket är han medveten om sin situation? Eller är det så att vi blir blinda av att se en släkting lida av en sjukdom som vi har svårt att förstå oss på? Det enda man önskar sig är att få ett utlåtande ifrån en ytterligare part så att man får veta att ens nära och kära tas hand om på bästa och mest humana sätt.