Låt hjärtat vara med

Om jag skulle bli riktigt sjuk, så sjuk att jag skulle veta och förstå att det inte längre fanns någon väg tillbaka till det liv som var, då skulle jag vilja att Barbro Beck-Friis höll mig i handen. Jag skulle önska att hon satt där vid min säng i sin vita läkarrock och att hon höll min hand i sin. Inte för hårt, inte för löst. Den skulle bara finnas där och den skulle vara varm och trygg. Så varm och trygg att jag skulle våga fråga henne hur det känns att dö. Jag skulle våga fråga och hon skulle hålla kvar sin hand, se mig i ögonen och säga: ”Jag vet inte. Det finns ingen som vet”. Och så skulle det vara med det, och lugnt och tryggt skulle det vara. För om ingen har svaret, då var jag inte ensam om att inte veta. Därför skulle jag vilja att Barbro fanns där, med sitt svar och sin hand.

Men lyckligtvis får vi mötas under andra omständigheter, Barbro och jag. Vi träffas i Östersund, ett par månader innan den internationella Alzheimerdagen där Barbro Beck-Friis brukar står på talarlistan. Men år 2008 är det annorlunda. Barbro ska spela bridge i Kroatien den 21 september men hon kommer att vara med på Cirkus i alla fall. På film.

Och det är därför vi träffas den här sommardagen i Östersund: för att spela in en kortfilm om hundar i demensvården.

Med är också Anna Beck-Friis, veterinär och dotter till Barbro samt matte till de två labradorerna Cissi och Lisa som innehar dagens huvudroller.

Barbro och Anna har nyligen fått sin bok ”Hundens betydelse i vården” utgiven.

– Hunden är ett fantastiskt djur som älskats av oss människor sedan urminnes tider. Hunden är en kommunikator, en dörröppnare som stimulerar sinnena och den kan därför vara en stor tillgång inom demensvården, säger Barbro.

Barbro klappar om den svarta och den gula. Svansarna går ivrigt fram och tillbaka.

Evig kärlek till djur

Hundar och hästar har alltid haft en speciell plats i Barbros hjärta och liv. När Barbro var liten flicka delade hon och familjens foxterrier Giggi allt.

– Vi delade till och med på matskålen. Till mammas stora fasa! Närheten och vänskapen med Giggi ledde till en livslång kärlek till djur i allmänhet och hundar i synnerhet. I dag har Barbro och Jan Beck-Friis två labradorer och en vakthund av blandat ursprung. På markerna håller en inhyrd fårskock ordning och reda i växtligheten i en fin förening av nytta och nöje.

– Att umgås med djur har lärt mig mycket också när det gäller kommunikation mellan människor. Kroppsspråket är tydligt och klart hos såväl djur som människor om man lär sig tyda det och förstå signalerna. Om man tillåter sig att öppna sina sinnen finns mycket att lära och förstå. Och att vara lyhörd för kroppsspråk är en stor tillgång när man arbetar med demenssjuka människor.

Barbros väg till demensvården utgick från ett brinnande intresse för läkekonsten. Och så spelade relationen med mormor en viktig roll, som trots att hon led av Parkinsons sjukdom, var en mycket aktiv, spirituell och levnadsglad kvinna.

– Jag var oerhört nyfiken och ville veta hur vi människor såg ut inuti. Och genom mormor fick jag en positiv bild av gamla människor och dessutom sjuka människor.

Att bli läkare var därför snarare en självklarhet än ett val och beslut. När väl studierna lett fram till läkarpraktik var det barn och inte gamla som stod i fokus för Barbros intresse. Men något av en oväntad svårighet dök upp.

– Att trösta olyckliga föräldrar till döende barn blev mig övermäktigt. Jag kände att jag kunde göra en större i andra änden av livet. Och situationen inom demensvården och på 50-talets mentalsjukhus var i skriande behov av åtgärder, utveckling och resurser.

Intresset för kunskap, vård och medicin har gått i arv till paret Beck-Friis barn. Äldsta sonen Johan är veterinär liksom dottern Anna. Claes, som också bor på gården, är lärare på Urmakarskolan i Borensberg.

Våga leva livet ut

Under den långa karriären i den vita rocken har Barbro Beck-Friis vikt många år åt cancerforskning. Här som i alla sammanhang är närheten till patienten det viktigaste och att finnas där för den som behöver en hand att hålla i. Någon som man vågar fråga hur det känns att dö.

–Ett minne för livet är stunden vid en sängkant på Akademiska sjukhuset i Uppsala. En kvinna, svårt sjuk i cancer, frågade mig hur det känns att dö. Jag kunde inget annat svara än att jag inte visste men ändå, eller just därför, kände jag att jag gav henne trygghet. Vi var fler som delade på ovissheten. Och är man trygg så vågar man också leva ända tills man dör.

Så är också mod utmärkande för Barbro Beck-Friis och det i kombination med energi och målmedvetenhet. Få har som Barbro Beck-Friis bidragit till att demensvården i Sverige ändå har tagit stora steg framåt under de senaste decennierna. Hon har påpekat och påverkat. Hon har tänkt och tyckt. Hon har planerat och genomfört. Och som kronan på verket skapat Silviahemmet tillsammans med H.M. Drottning Silvia. Ett flaggskepp i Sverige för en väl fungerande miljö för demenspatienter men kanske framför allt en modell för utbildning av personal inom demenssjukvården. Nytänkande och ny teknik har gjort en nutida pedagogisk modell för utbildning möjlig. Och väl och rätt utbildad personal för demensvården är A och O.

Patienten i centrum

I Barbro Beck-Friis utbildningsfilosofi står patienten i centrum och är dessutom läromästaren.

– Grunden är rätt attityd hos de personer som ska utbildas. Det krävs förståelse för patientens situation och empatisk förmåga hos var och en som arbetar inom demensvården. Det räcker inte att vara tekniskt skicklig på vård och medicin – i alla fall inte om man ska bli Silviasyster.

Regelbundet startar en ny utbildningsomgång där 30 elever under två år kommer att utbilda sig till Silviasystrar. Ny teknik har gjort distansutbildning möjlig och därmed ökat utbudet av utbildningsplatser.

Om det finns något viktigt att tillägga? Ja, massor!

– Det finns just nu två uppfattningar i Sverige där frågan är om vi ska behandla Alzheimers sjukdom med bromsmediciner eller inte. Svaret är ja! Så klart vi ska behandla – det ljus som finns ska vi självfallet ta till vara på. Och så vill jag hälsa alla som tar hand om sina demenssjuka i hemmet: Ni är värda all respekt och beundran i den svåra livssituation som är er!

Efter inspelningen av filmen ”Duktig hund!” återvänder Barbro hem till gården vid sjön Boren. Där längtar barnbarn efter att farmor ska komma hem och grädda världens godaste plättar. Där väntar sidenmjuka, gula labradoröron på mattes trygga hand. På nattygsbordet väntar böcker på att bli lästa. Sjön Boren gör sig vacker för kvällen. Hela Hultorp väntar på att husmor ska komma hem igen.