Alzheimer – den vanligaste demenssjukdomen

Av alla de sjukdomar som finns bland de cirka 70 diagnoser som kallas demens är Alzheimers sjukdom den vanligaste. Gemensamt är att de alla innebär problem med minnesfunktionerna. I dag är omkring 160 000 svenskar drabbade av någon demenssjukdom. Av dem har en stor del en eller flera av demenssjukdomarna i kombination med Alzheimers sjukdom.

Närminnet är det som drabbas först vid Alzheimers sjukdom och det innebär inte enbart stora problem för den som drabbas. Anhöriga och närstående får ofta bära ett tungt ansvar medan de vårdar sin nära i hemmet. Alzheimer brukar också kallas de anhörigas sjukdom. Om vi räknar alla närstående till antalet drabbade är det omkring 800 000 människor i Sverige. Det är så många att nästan alla känner någon i sin närhet som är drabbad eller är anhörig.

En viktig upptäckt

År 2006 var det hundra år sedan den tyske läkaren Alois Alzheimer definierade symtomen och ställde diagnosen på den sjukdom som kom att bära hans namn. På en ung kvinnlig patient upptäckte han demensliknande symtom. Han konstaterade att det förekom plack i vissa av hennes hjärnceller. Att placken orsakade problem med minnesfunktionerna och demenssymtom var känt sedan tidigare. Men att plack och demens förekom på en 38-årig patient var oväntat.

När Alois Alzheimer studerade kvinnans hjärna vidare gjorde han en revolutionerande upptäckt. En del av nervtrådarna hade förtvinat vilket innebar att kommunikationen i hjärnan också delvis hade upphört att fungera. Förekomsten av plack och neurofibriller är fortfarande grunden till den forskning som bedrivs i dag.

Många tror att Alzheimers sjukdom bara drabbar äldre och att det är en del av ett naturligt åldrande. Så är det inte! Alzheimer är en sjukdom som också drabbar yngre kvinnor och män. Men risken att drabbas ökar med stigande ålder. Med tanke på att befolkningen blir allt äldre är det också nära till hands att se att samhället står inför ett allt större problem. Om 20 år är dubbelt så många som i dag drabbade. Ska vården bibehålla samma servicenivå som idag kommer den att kosta 400 miljarder kronor, en enorm kostnad som samhället kommer att få svårt att klara av.

Ändrad tillvaro

Att drabbas av alzheimer mitt i livet är en stor tragedi. Tillvaron får nya förutsättningar och mycket i livet måste omvärderas, ändras och anpassas.

Beskedet Alzheimers sjukdom är därför tungt att få. Särskilt för den som har många år kvar i karriär och arbetsliv och minst av allt väntat sig att drabbas av en demenssjukdom.

Också för de anhöriga är det ett mycket svårt besked. Trots allt säger nästan alla att vetskapen om vad som orsakade minnesproblemen är lättare att bära och leva med än ovissheten och oron. Att söka läkare för att få utredning, diagnos och behandling är därför alltid bra.

Bristande kunskap

Många känner skam över att drabbas av en demenssjukdom. Anhöriga och närstående upplever ofta att det är pinsamt och opassande. Skammen gör situationen ännu svårare att leva med och det är heller inte lätt för omgivningen att bemöta den drabbade och de närstående på ett öppet sätt.

Orsaken är till stor del bristande kunskap. Den som har grundläggande kunskaper om varför en drabbad beter sig på ett annorlunda och oväntat sätt har också möjlighet att förstå och acceptera. Den drabbade och de anhöriga är värda all respekt och därför är kunskap viktigt för att kunna bemöta på ett bra sätt.

Öppenheten är också till praktisk hjälp för den drabbade. När den drabbades omgivning vet och förstår kan de också vara ett stöd och bidra till att vardagen fungerar så bra som möjligt.

Symtom – initialfasen

Alzheimers sjukdom börjar smygande. Ofta är det svårt att säga exakt när och hur sjukdomen började. Den börjar vanligtvis med minnessvårigheter, framför allt inom det episodiska minnet, alltså vad man gjorde, sa och tänkte nyss. Det som faller ur minnet kan vara sådant som var man lagt sina nycklar och vad man ätit till middag. Det kan vara svårt att göra snabba associationer och dra slutsatser samtidigt som förmågan att klara av hög arbetsbelastning under stress minskar.

Det är också vanligt att man grubblar över den egna nedsatta förmågan. Grubblerierna skapar ofta ångest och oro innan man söker hjälp eller får symtomen utredda. Depressiva symtom är vanliga. Ofta hör de ihop med tankar om den uppkomna situationen eller som följd av själva sjukdomsprocessen.

Den drabbades och omgivningens förmåga att uppmärksamma symtomen beror på den drabbades livssituation. Yrkesverksamma personer med nedsatta kognitiva funktioner far ofta illa under den här perioden.

Minnesstörningar visar sig tidigare hos yngre, yrkesverksamma personer än hos äldre, framför allt hos dem som har yrken med höga krav på minneskapacitet och associationsförmåga. Många drabbade märker att det inte står rätt till och att minnet inte fungerar som det ska, långt innan andra noterar problemen.

Under den här fasen använder sig den drabbade ofta av både medvetna och omedvetna strategier för att kompensera minnesnedsättningen. Han eller hon skriver till exempel minneslappar och undviker krävande uppgifter.

Det förekommer också att det är en eller flera i omgivningen som först noterar att det inte står rätt till med minnesfunktionerna hos den närstående, kollegan eller vännen.

Hos äldre personer finns en tendens att tolka förändringen som en del av det normala åldrandet. Då tar anhöriga och närstående successivt över funktioner som den sjuke har svårt för. Det kan ske så smidigt att man själv inte märker att rollerna har förändrats.

Längden på den initiala sjukdomsfasen varierar betydligt och kan vara från något år till upp till tio.

Första fasen – mild demens

När minnesstörningen är så uttalad att den orsakar ett handikapp samtidigt som den drabbade visar tecken på nedsättning av andra högre hjärnfunktioner, beskrivs tillståndet som mild demens.

Minnesstörningen är uppenbar för närstående då den drabbade upprepar frågor eller missar överenskommelser. Som regel har den drabbade nu också svårigheter med själva tänkandet, alltså att uppfatta och förstå komplexa resonemang.

Vid mild demens finns också andra kognitiva symtom. Svårigheter att på ett adekvat sätt utföra olika praktiska moment yttrar sig till exempel i form av problem med att hantera fjärrkontrollen till teven. Språkstörningar med svårigheter att hitta ord kan leda till att den drabbade drar sig tillbaka och undviker situationer där till exempel förmågan att konversera sätts på prov. I den tidiga demensfasen är också förmågan att hitta i nya miljöer nedsatt.

Många kommer till utredning först i det här stadiet. Som regel har den drabbade insikt om sina svårigheter och känner sig inte sällan mindervärdig och otillräcklig. Det kan leda till att den drabbade drar sig undan socialt umgänge vilket för med sig att språket och de sociala funktionerna blir ytterligare försämrade. De psykiska funktionerna är ofta påverkade även under det milda demensstadiet. Den drabbade kan vara orolig och ängslig och inte sällan irriterad över situationer som känns främmande trots att man har upplevt dem många gånger tidigare.

I de flesta fall klarar patienten av att bo kvar i sitt hem. Ensamstående får ofta tillsyn via hemtjänst eller motsvarande. Den milda fasen varar under ett till fyra år.

MMT (Mini Mental Test) används för att skatta kognitiva funktioner. Sedan 2011 rekommenderas följande internationella klassificering:

Normalstadium 27–30.
Mild demens 21–26.
Medelsvår demens 10–20.
Svår demens 0–9.

Andra fasen – medelsvår demens

Symtomen vid Alzheimers sjukdom under den andra fasen domineras av allt mer tydlig minnesstörning. Det märks också markanta svårigheter att med papper och penna återge till exempel formen på en cirkel eller kub.

De mer uttalade minnessvårigheterna leder till att den drabbade kan ha problem att för stunden hålla den enklaste uppgift i minnet. Språket blir allt mer svårbegripligt och problemen tilltar med att knäppa knappar och få på sig en tröja på rätt håll. Det kan också vara svårt att läsa texten i en tidning, att hitta i sin omgivning och orientera sig rumsligt.

Samtidigt finns allmänna kognitiva symtom i form av räknesvårigheter, nedsatt koncentrationsförmåga, nedsatt förmåga till abstrakt och logiskt tänkande och svårigheter att lösa vardagens problem.

En lättare grad av känslomässig förflackning och minskad sjukdomsinsikt finns, men i förhållande till minnesstörningen och de övriga symtomen är personligheten och den sociala fasaden relativt intakt.

Insikten om sjukdomen och sjukdomens konsekvenser minskar emellertid successivt, vilket ställer krav på omgivningens förhållningssätt och insatser.

Den drabbade kan verka avskärmad och ointresserad, som försjunken i sin egen värld. Eftersom initiativförmågan förändras tycker ofta omgivningen att han eller hon ”blivit en annan”. Svårigheter att hitta inomhus och utomhus, liksom tilltagande beteendestörningar kan ställa stora krav på omsorgsinsatser.

I det här stadiet kan den drabbade inte längre fungera i sitt arbete, och hemma krävs assistans i hushållet från närstående. En ensamstående kan oftast inte bo kvar hemma i den här fasen av sjukdomen. De som kan bo kvar hemma tillsammans med en anhörig eller närstående kan på dagtid delta i på aktiviteter på dagcenter. Andra flyttar till gruppboende för dementa i slutet av den här fasen. Den medelsvåra fasen varar under två till fem år.

Tredje fasen – svår demens

Under tredje fasen förvärras samtliga symtom. Den sjuke kan inte komma ihåg namn på sina närstående och har också svårt att känna igen dem. Han eller hon kan inte orientera sig i den invanda miljön och kan inte skilja på dag och natt. Ofta upprepas monotona rörelser eller ord och fraser.

Den känslomässiga förflackningen tilltar och leder till oföretagsamhet. Dessutom kan försämringar tillkomma på grund av förvirring eller hallucinationer.

Den sjuke får allt svårare att klara av funktioner som på- och avklädning och att äta. (Mäts i ADL-funktioner: Activities of Daily Living).

I slutstadiet är den sjuke säng- eller rullstolsbunden, urin- och faecesinkontinent och måste skötas helt och hållet. Den här fasen ställer således stora krav på omsorgsinsatser.

Den sjuke får allt svårare att äta och tillgodogöra sig föda och andas allt sämre. Hela kroppen tacklar av och den sjuke går vanligen bort i en till demenssjukdomen sekundär sjukdom som lunginflammation eller någon annan infektion, hjärtsvikt eller lungemboli.

Den svåra fasen kan vara under ett till fyra år.

Psykiska och neurologiska symtom

Psykiska symtom är vanliga vid Alzheimers sjukdom. Depressiva symtom är vanligast och kan förekomma under hela sjukdomsförloppet. Många alzheimersjuka ställs redan tidigt på antidepressiv medicinering. Vanföreställningar och hallucinationer förekommer framför allt i senare faser av sjukdomen.

Beteendestörningar innefattar agitation, irritabilitet och aggressivitet, rastlöshet och vandrande, skrikande, skuggande, repetitiva handlingar och sexuellt ohämmat beteende. Det är vanligt med störningar i dygnsrytmen och de är ofta förenade med förvirring. Den sjuke är ofta rastlös eller förvirrad på eftermiddagen och kvällen.

Många av beteendestörningarna är direkta konsekvenser av sjukdomens effekter på hjärnan. Den sjuke har svårt att uppfatta, tolka och komma ihåg signaler från omgivningen. Därför är en anpassad omgivning och en kompetent personal nödvändig för att ge adekvat omsorg till den sjuke i det senare sjukdomsförloppet. Många gånger är beteendet utifrån den demenssjukes perspektiv helt adekvat och för en utomstående begripligt, även om det inte kan tolereras ur vårdpersonalens perspektiv.

I det senare stadiet blir kroppshållningen framåtlutad, stegen blir kortare och rörelserna långsammare. Ofrivilliga ryckningar och till och med krampanfall kan förekomma.

Risker, hot och möjligheter

Ett stort antal riskfaktorer för Alzheimers sjukdom har kartlagts i olika studier. De mest etablerade riskfaktorerna är hög ålder, högt blodtryck, låg utbildning, speciella arvsanlag och Downs syndrom samt att man har nära släktingar med demens.

Hög ålder

Bara en procent av alla alzheimerfall debuterar före 65 års ålder. Med åren ökar risken att få Alzheimers sjukdom. Ökningen är inte lika stark för vaskulär demens (kärldemens). Förhållandet mellan ålder och sjukdom gör att man övervägt om demens är ett tecken på normalt åldrande. Bara vi blir tillräckligt gamla skulle vi i så fall bli dementa. Studier visar att resultat av intelligenstest blir sämre med stigande ålder. Men det är inte enbart ålder som påverkar resultaten, de påverkas också av att personer i olika åldrar har haft olika uppväxt, har levt i olika samhällen och haft varierande utbildning.

När samma personer studerats i flera år går intelligensen inte ned lika påtagligt med stigande ålder. Vissa förmågor, som till exempel den språkliga, är relativt opåverkade, medan andra som intellektuell snabbhet och rumslig förmåga visar en viss nedgång.

Orsaken till att stigande ålder har betydelse för utveckling av demens är troligen att belastningen på hjärnan ökar med stigande ålder. Effekten av vissa riskfaktorer är också beroende av den tid man utsätts för den. Det verkar numera rätt säkert att antalet nyinsjuknande ökar upp till 95 års ålder, framförallt hos kvinnor. Om risken att nyinsjukna fortsätter att öka eller når en platå efter 95 års ålder är fortfarande inte klarlagt.

Högt blodtryck

Högt blodtryck i medelåldern är en riskfaktor för demenssjukdom, sannolikt också för Alzheimers sjukdom.

Ärftlighet

Alzheimers sjukdom kan delas in i typerna familjär och sporadisk. De familjära fallen är relaterade till ärftlighet och har en tidig debut, medan de sporadiska framför allt förekommer i hög ålder. Ungefär hälften av tidigt debuterande Alzheimers sjukdom har den familjära formen.

Vissa gener ökar risken för sjukdom, men även om man har dem så behöver det inte betyda att man kommer att drabbas av sjukdomen.

Personer med Downs syndrom kan ha fullt utvecklade och omfattande alzheimerförändringar i hjärnan vid 40-årsåldern.

Kön

Om kön har betydelse för demensutveckling är omdiskuterat. Flera studier antyder att män kan ha en ökad risk före 75 års ålder. Efter 85 års ålder tycks risken för demens vara högre hos kvinnor än hos män. Det beror antagligen på överlevnadsfaktorer. Eftersom betydligt fler kvinnor lever till hög ålder är män i de här åldrarna mer av en överlevnadselit som kanske har olika skyddsfaktorer.

Geografi

Länge har det ansetts att förekomsten av demens är likartad i olika delar av världen. Undersökningar pågår om hur det faktiskt förhåller sig. I Västeuropa och i USA är Alzheimers sjukdom vanligast medan vaskulär demens är den mest förekommande demenssjukdomen i Östasien, till exempel i Japan. Skillnaden kan bero på förekomsten av hjärna/kärlsjukdomar samt att miljö och kulturella faktorer påverkar insjuknandet i Alzheimers sjukdom.

Utbildning

Låg utbildning tycks öka risken att utveckla Alzheimers sjukdom och vaskulär demens. Ju kortare utbildning desto högre risk, vilket kan ha flera orsaker. Det kan vara så att demens diagnostiseras tidigare hos personer med låg utbildning eftersom de klarar olika test sämre. Det kan också bero på att personer med hög utbildning aktiverar hjärnan mer under livet. En annan förklaring är att människor med hög utbildning ofta lever ett mer hälsosamt liv och att låg utbildning är associerat med mer kardiovaskulär sjuklighet.

Sociala faktorer, livshändelser och depression

Alzheimers sjukdom har associerats med minskat socialt nätverk, psykiska trauman under livet och depression.

De flesta studier av sambandet mellan depression och senare utveckling av demens har dock inte kunnat fastställa sådana ett samband. Sambandet med minskat socialt nätverk kan ha orsakats av att tidiga demenssymtom kan leda till att man drar sig tillbaka från socialt umgänge. Det kan också vara så att ett brett socialt nätverk kan leda till mer stimulans för hjärnan och därigenom skydda mot utveckling av demens.

Vaskulära faktorer

Rökning, högt blodtryck, diabetes och fetma kan vara riskfaktorer för både vaskulär demens och Alzheimers sjukdom. Flera studier har funnit att blodtrycket är förhöjt 10–25 år innan Alzheimers sjukdom utvecklas. Åren innan sjukdomen blir konstaterad sjunker blodtrycket och studier har visat att det finns ett samband mellan demens och lågt blodtryck. Det sjunkande blodtrycket hos patienter med demens beror sannolikt på att den centrala blodtrycksregleringen i hjärnan sätts ur spel. Sambandet mellan högt blodtryck och Alzheimers sjukdom kan finnas tidigt, då man funnit att medelålders med högt blodtryck har en ökning av senila plack och neurofibriller i hjärnan. Ett liknande mönster har rapporterats för kolesterol.

Det finns inte något särskilt samband mellan Alzheimers sjukdom och rökning, men att det kan antas att rökning ökar risken för vaskulär demens.

Tvärsnittsstudier har visat att alzheimerpatienter ofta röker mindre än andra. En orsak kan vara att kriterierna för diagnosen gjort att de alzheimersjuka varit osedvanligt kärlfriska. En annan kan vara överlevnadsfaktorer då personer som röker dör tidigare än andra.

Skalltrauma

Sambandet mellan skalltrauma (kraftigt slag mot skallen) och alzheimer har länge varit föremål för stort intresse men är fortfarande oklart. Flera studier visar på samband, men andra gör det inte. Orsaken kan vara att det är svårt att definiera skalltrauma. Ska till exempel enbart de slag som lett till medvetslöshet räknas in? Uppgifterna måste dessutom hämtas från händelser som har skett flera decennier bakåt, ofta genom anhöriga. Men det anses att skalltrauma kan stimulera bildningen av amyloid (det protein som förstör signalverksamheten i hjärnan), vilket höjer risken för demens.

Skyddande faktorer

Studier säger att östrogen, antiinflammatoriska läkemedel, statiner (typ av blodfett), blodtryckssänkande mediciner och måttlig förbrukning av alkohol skyddar mot Alzheimers sjukdom. Men studierna kan bara föreslå att vissa läkemedel är skyddande. Det finns stora risker att resultaten kan bero på skilda livsstilar hos behandlade eller inte behandlade personer. Den kan också bero på orsaken till att vissa personer ordineras en medicin eller att personer med kognitiv störning och demens ofta underbehandlas för olika sjukdomar. Orsaken kan också vara att personer med lägre utbildning och social status ofta inte får den behandling som de borde få.

Experimentella studier har visat att östrogen har egenskaper som kan vara skyddande mot demens och flera studier har rapporterat att förekomsten av Alzheimers sjukdom är lägre hos kvinnor som använt östrogen. Samtidigt har dess kvinnor i allmänhet varit mycket mer intresserade av sin hälsa än andra kvinnor. Sedan mitten av 1990-talet har bruket av östrogen bland kvinnor där menstruationen har upphört ökat dramatiskt.

Utredning, diagnos och behandling

Alla som har någon form av minnesstörning ska genomgå en medicinsk utredning. Dels för att fastställa om störningen är tecken på begynnande demens, dels för att utesluta att så inte är fallet. Är det inte demens är det ändå viktigt att få klarhet i vad som orsakar problemen.

Förloppen i olika sjukdomar varierar. Det är därför viktigt att läkaren som gör utredningen får veta så mycket som möjligt av bakomliggande faktorer för att kunna ställa en korrekt diagnos.

En person som har sådana förändringar i hjärnan att de leder till störningar i tanke- och minnesförmågan, visar också ofta en specifik symtombild. Det är en bild som också färgas av personens egenskaper och personlighet samt av hans/hennes omständigheter i omgivningen och vardagen.

En väl genomförd utredning med tillgång till alla fakta om bakgrund och nuläge är också en förutsättning för att läkaren ska kunna ordinera rätt läkemedel.

När minnes- och tankeförmågorna försämras är det viktigt att kartlägga vilka funktioner som satts ur spel. Det varierar från en individ till en annan även vid samma sjukdom. Angeläget är också att se till de funktioner som inte har försämrats genom förändringar i hjärnan. Det är genom dem det finns förutsättningar för att planera så att den som drabbats kan anpassas till arbetslivet och sin sociala miljö.

Bedömning utifrån helheten

När någon inte lyckas med sina arbetsuppgifter, inte trivs med dem eller har svårt att anpassa sig är det vanligt att man söker orsakerna i omgivningen. Men det behöver inte vara omständigheterna runt omkring som är orsaken. Det kan i stället bero på sjukdom i form av kognitiv störning, begynnande eller redan befintlig demens.

Samma sak gäller för den som har diagnosen demens. När en dement person visar ett nytt beteende tolkas det ofta som att han eller hon blivit sämre i sin demens. Men det kan lika gärna vara en kroppslig åkomma eller något i den sociala miljön som påverkar och förändrar beteendet. Därför måste den som är sjuk alltid bedömas utifrån en helhet där hans eller hennes fysiska och psykiska hälsa och omständigheter i den närmsta omvärlden ingår. Allt det här är viktigt att kartlägga i ett tidigt skede av sjukdomen eftersom det kommer att ställas stora krav på närståendes resurser och förutsättningar.

Varje individ ska ha en anpassad utredning även om innehållet och syftet i utredningen är det samma för alla: att utesluta eller konstatera begynnande eller befintlig demens.

Utredning

Det är primärvårdens uppgift att göra en första bedömning av sjukhistoria, fysisk och psykisk status och en grundläggande laboratorieutredning. Om den som söker är ung (under 65 år) eller om sjukdomsförloppet är snabbt är det vanligt att distriktsläkaren skickar en remiss till en specialist för bedömning. Så gör också distriktsläkaren om diagnosen är oklar.

Frågor och test

Sjukhistorien vid Alzheimers sjukdom börjar ofta många år innan han eller hon söker kontakt med sjukvården. Den drabbade har ofta svårt att ange den exakta tidpunkt då symtomen startade.

Typiskt är det smygande förloppet och den gradvisa försämringen av minnesfunktionerna, där också omgivningen till sist reagerar. Läkaren som gör utredningen ställer därför fler frågor än enbart dem som rör själva minnet. Är det svårt att finna ord? Problem med att kunna slå telefonnummer? Är det svårt att läsa tidningen? Har patienten problem med att orientera sig i sin vanliga miljö? Att hänga med i ett resonemang?

Intressant och viktigt för utredningen är också information om det finns demenssjukdomar i släkten.

Primärvården kan testa de kognitiva funktionerna på flera sätt. Vanligt är MMT (Mini Mental Test) och Klocktest. MMT ger en objektiv värdering av minnesfunktionerna hos den som genomgår testet och är en bra vägledning för att fastställa demens. Klocktest innebär att det som testas ritar en klocka där visarna ska ange den tid som den som leder testet frågar efter.

En mer utförlig bedömning av den kognitiva förmågan kan göras av en arbetsterapeut.

Vid specialistkliniker görs ofta en neuropsykologisk bedömning. Sådana tester kan vara till hjälp för att objektivt påvisa minnesstörning och nedsättning av andra, högre kognitiva funktioner tidigt i sjukdomsförloppet. Trots att det kan ge utslag även vid ett tidigt stadium är det däremot inte möjligt att redan här se skillnaden mellan Alzheimers sjukdom och andra demenssjukdomar.

Blodprov, likvor och tau

Det finns inga specifika blodprover som kan påvisa Alzheimers sjukdom.

Ett sätt att se vad som händer i hjärnan är att studera likvor. Det innebär att man tar ett prov på vätskan i hjärnan. Likvor finns i hjärnan, i hjärnans hålrum och längs ryggraden och man kan därför ta provet i ländryggen. Likvor analyseras utifrån två principer: kandidatmarkörer och proteomik. Med kandidatmarkörer menas de proteiner (äggviteämnen) som man vet är förändrade vid alzheimer. Via proteomik försöker man istället titta på så många äggviteämnen som möjligt för att hitta något som är specifikt för sjukdomen.

Förändringarna som orsakar plack och neuofibriller i nervcellerna och synapserna, består av ett protein som heter amyloid och tau. Mätningar av dessa proteiner i likvor ger ett visst mått på nervcellskada men spelar också en viktig roll för den kliniska diagnosen.

På Elektroencefalogram (EEG) kan man se grundrytmen i hjärnan och om inslagen av långsam aktivitet har ökat. Men det är å andra sidan samma bild som vid andra demenssjukdomar och det går därför inte att särskilja alzheimer specifikt från andra demenssjukdomar genom EEG.

Bild av hjärnan

Med en PET-kamera kan man fotografera och mäta förekomsten av äggviteämnet amyloid i hjärnan och se vilka skador det orsakat. Det gör det möjlig att diagnostisera Alzheimers sjukdom på ett tidigt stadium och att utvärdera effekten av olika läkemedel.

Diagnos och åtgärd

Med de sammanlagda resultaten från MMT, klocktest, likvor och teknik för att avbilda hjärnan och blodflödet i hjärnan samt patientens ålder, kan den utredande läkaren ställa diagnos och ge besked om lämplig behandling och åtgärd.

En vanligt förekommande diagnos efter utredning är mild kognitiv störning. Det innebär att den som har genomgått en utredning har vissa minnessvårigheter och nedsatt minne i test men är i övrigt kognitivt opåverkad. Problemen påverkar inte det dagliga livet. Kriterierna för demens är inte uppfyllda och 30 procent konverterar inte till demens. Efter tre år har 20–30 procent fått demens medan 15–20 procent blivit bättre.

Läkemedel

I Sverige finns fyra läkemedel som är godkända för behandling av demens vid Alzheimers sjukdom: Aricept, Exelon, Reminyl och Ebixa.

Aricept, Exelon och Reminyl, vid mild till medelsvår Alzheimers sjukdom, är så kallade kolinesterashämmare. Det innebär att de verkar genom att minska nedbrytningen av signalämnet acetylkolin som finns i hjärnan.

Läkemedlen sätter fart på nervsignaleringen och överföringen i hjärnan. Det är budbärarsubstansen, acetylkolinet, som förmedlar signaler mellan två nervceller. Det system som använder acetylkolin finns framför allt i de områden i hjärnan där minnet finns.

Budbärarsubstanserna vid Alzheimers sjukdom är få. Genom att hindra nedbrytningen av en av dem ökar aktiviteten mellan de specifika nervcellerna. Resultatet blir att sjukdomens symtom lindras och att den sjuke mår bättre.

Ebixa, vid svår Alzheimers sjukdom, är ett läkemedel som också påverkar en av budbärarsubstanserna, glutamat, i hjärnan.

Läkemedlen har i de flesta studier visat en tydlig effekt. Det innebär ofta att de som drabbas av Alzheimers sjukdom kan bo kvar hemma längre än vad som varit möjligt utan behandling med läkemedel.

 

givegift.png