”Jag har levt i samhällets mörka skugga i halva mitt liv”

För Stephan förändrades allt vid 13 års ålder, precis i början av de känsliga tonåren. Hans mamma fick då Alzheimers sjukdom, bara 52 år gammal.

– Vardagen började handla om destruktion snarare än att ”naila” matteprovet. Att hamna snett i livet var den enkla utvägen, minns Stephan.

En stöttande och konstruktiv omgivning gjorde att han så småningom redde ut sin situation. Idag, i vuxen ålder, har han bestämt sig för att berätta om sina erfarenheter som kanske kan hjälpa andra.
– Min erfarenhet är många andras verklighet, säger han.

Innan mamma Ann-Chatrine, som arbetade som dagmamma, fick sin diagnos förstod inte Stephan och hans bror riktigt vad som pågick. Det var mycket tissel och tassel föräldrarna emellan. De märkte mammans förändrade beteende i små detaljer som att det dukade bordet kunde sakna vissa bestick eller att dammsugaren stod på när de kom hem medan mamman satt i soffan.

Med tiden blev det värre. Vid ett tillfälle gick hon vilse i området i Vallentuna där de bodde och Stephan kände att hans mamma försvann djupare in i sin sjukdom för var dag.

Blev en bråkstake
Stephan och hans bror reagerade på sin förändrade livssituation på helt olika sätt. Medan brodern blev mer introvert och slutade träffa vänner blev Stephan utåtagerande – en riktig bråkstake som slutade respektera auktoriteter och lärare, missade prov, började dricka och använda droger. Tjejerna avlöste varandra och plötsligt blev han pappa vid 18 års ålder.

– Till viss del intog jag nog offerrollen i skolan. Jag spelade på den och utnyttjade den för att manipulera min omgivning, säger Stephan.

Tunga år
Han flyttade in till sin dåvarande flickväns dysfunktionella familj där han bevittnade ytterligare tragik på nära håll i form av tablettmissbruk, alkoholism och ett självmord.

Stephans pappa, som var säljare och reste mycket i sitt jobb, pressades hårt under de här åren. Till slut ledde stressen till hjärtinfarkt och att han förlorade sitt arbete. Stephans tredje bror som hade bott utomlands flyttade hem, vilket Stephan tyckte var bra. Samtidigt flyttades deras mamma till sitt andra boende efter upprepade aggressionsutbrott.

Efter att ha kämpat med sin sjukdom i elva år dog hon slutligen vid 63 års ålder.

Livet vände
Efter några stökiga år bestämde sig Stephan till slut för att förändra sitt liv. Han började spela gitarr och sjunga i ett litet band. Det gav honom en meningsfull och konstruktiv gemenskap. Han började också inse att han har ett ansvar gentemot sin dotter att inte föra sin egen trasiga barndom vidare till henne.

Idag lever Stephan ett välordnat och tryggt liv och han trivs bra med sitt yrke som snickare. Till våren blir han pappa på nytt med sin nuvarande flickvän. Dottern, som nu är 13 år, bor hos honom och de har en god relation.

Stephan har grubblat mycket över hur livet tog sin vändning:

– I problemen ligger ibland också lösningen beroende på hur man tillåter sig att vrida perspektivet. Det gäller att se fördelen med att tiden framåt är framtiden och tillräckligt med tid skapar historia.

Vill hjälpa andra
Stephan önskar att han hade fått bättre stöd i tonåren. När allt kändes hopplöst fick han själv komma på hur han skulle lösa saker och ting.

– Hos de myndigheter man får att göra med är min erfarenhet att reglerna ofta går före personen. Reglerna blir det primära. Jag skulle vilja skapa förståelse för att det behövs mer flexibilitet. Jag skulle vilja fungera som en röst mellan myndigheterna och drabbade som är där jag var, säger Stephan.

– Jag har levt i samhällets mörka skugga i halva mitt liv. Nu vill jag hjälpa andra.


Text och foto: Christina Nemell

Vill du komma i kontakt med Stephan går det bra att skicka ett mejl till info@alzheimerfonden.se så förmedlar vi det vidare.

 

 

Foto Christina Nemell