Mikael Wallentin Åström

Stark och envis

Gripreflexen hos nyfödda barn är bland det första som nyblivna föräldrar pratar om när de pratar om första mötet med sitt barn. Det gjorde min pappa också. Han beskrev det ofta för mig, hur jag fattade tag i hans pekfinger och vägrade släppa taget under vårt första möte på ett sjukhus i Chile.

Jag och min syster är adopterade från Chile. Vi var knappt tre månader gamla när vi kom till Sverige. Mamma och pappa hade väntat i flera år på godkännandet som adoptivföräldrar. Mamma har förklarat att det är som en lång graviditet där din person granskas i detalj samtidigt som din kropp inte är med om själva graviditeten, men din hjärna är det i allra högsta grad.

”Duger jag?” har både mamma och pappa frågat sig många gånger före, under och efter adoptionsprocessen. Det är nog många föräldrar som ställer sig den frågan ofta, även utan en adoptionsprocess bakom sig. Det finns ingen manual om föräldraskap och inte heller något förarbevis för att framföra två barn genom livet. I myndigheternas ögon hade mina föräldrar förutsättningarna att bli bra föräldrar och de godkändes.

På sjukhuset, i hamnstaden Valparaiso, besökte mina föräldrar mig för första gången. En klen kille med fem fingrar, fem tår och stora bruna ögon. Pappa beskrev det som en lätt yrsel när han fick se mig. En typ av kärlek vid första ögonkastet och han fick pulshöjning. Det var hans son som låg där. En liten människa. Hur skulle de komma överens i livet, far och son?

Pappa trodde att jag skulle gå sönder om han tog i mig. Därför stoppade han bara ner handen för att klappa på min hand. Jag hade genast gripit tag i pekfingret på pappa som började gråta. ”Hur kunde en så liten klen kille hålla så hårt? Du var så envis redan då!” brukade pappa skoja med mig när han återberättade vårt första möte.

Året var 1984. Det var nu som hans familj började. Mamma hade funnit sig komplett. Det hade blivit som de velat. En son och en dotter. Familjen Åström.

Pappa gråter ofta i dag. Han ligger utmärglad och klen i sin säng på hemmet Solskiftet när jag kommer och hälsar på. Ibland sitter han i sin rullstol. Hans ögon är dimmiga och helt frånvarande. Ändå pratar jag med honom. Vi lyssnar på Bellman och ibland sjunger jag för honom. Kanske hör han ändå? Kanske minns han något som musiken ger honom? Kanske är det bara för min egen läkning som jag sjunger och spelar Bellman för honom? Men jag gör det för att jag älskar hans person, även om det bara är ett skal som finns kvar.

Jag klappar honom på handen ibland och då och då griper han tag om mitt pekfinger. Starkt och envist. Då gråter vi båda. För det var inte såhär det skulle bli.

Året är 2014 och vi är fortfarande familjen Åström – 30 år senare.

Mikael Wallentin Åström

Läs mer på Mikaels blogg "Jag och min far".

givegift.png