Novell: Dit ingen når

Det kanske inte låter så skrämmande alls. Det kanske låter som att jag överdriver. Men kanske förstår du, kanske har du också mött denna skoningslösa demon. Och kanske är din största skräck, precis som min, det fasansfulla men oundvikliga mötet.

Jag minns det så tydligt, det var ganska exakt fyra år sedan, jag var sexton år. Solen hade äntligen krupit fram efter den långa vintern. Det var en sådan där dag då man tar fram cykeln och fötterna ivrigt kliar av lust att få trampa iväg längs gatorna. Det var en sådan där dag då själen får liv igen och tussilagorna vinkar längs vägkanten när man cyklar förbi. På en filt vid husväggen satt vi, pappa och jag, han drack kaffe, jag drack saft. Bullarna var torra så att de nästan fastnade i halsen, men det brydde vi oss inte om. Ett kardemummakorn krossades mellan mina tänder och en ilsken smak spred sig i munnen. Vi satte tussilagon bakom öronen och skrattade. Blommornas äggula färg fick hans hår att se ännu gråare ut. Hans kinder var rödrosiga och ögonen fulla av liv när han berättade om när han var ung och arbetade i skogen. Några smulor fastnade i skägget innan de trillade ner på hans rutiga skjorta.

Idag är det också en sådan där dag då våren väcker liv i alla döda själar. Cykeln gnisslar när jag trampar iväg, dammet yr på vägen och i cykelkorgen ligger en påse med kardemummabullar. Även om solen får mig att le så är inget som vanligt längre. Jag parkerar cykeln i det prydliga stället. Utanför den gula tegelbyggnaden sitter en tant på en bänk. Hon har vitt lockigt hår och hennes kinder ser så där mjuka ut som bara tantkinder kan vara. Hon sitter lutad mot husväggen, benen uppslängda på rullatorn, blundar. Solen kan inte låta bli att smeka hennes mjuka kinder, och jag känner hur värmen når ändå in i hennes åldrade kropp. Hon ser mig inte, hennes tankar är decennier bort. Jag tänker att sådär fri vill jag alltid vara. Jag drar ett djupt andetag och går in. Lukten av plastmatta, handsprit och ålderdom slår emot mig. Lukten och lugnet gör mig trygg.

"Hej du, kul att se dig! Hur är det?” Hon ler och ger mig en kram när vi möts i entrén. Agneta står det på hennes namnbricka. Brickan sitter snett och hon ser inte alls ut att heta Agneta. Kanske är därför jag aldrig minns vad hon heter. "Det är bra, bara bra. Jag har skickat in min ansökan till högskolan nu faktiskt!” Jag har svårt att dölja min förväntan. ”Åh Hanna, vad spännande! Och psykologprogrammet blev ditt förstaval?” Jag nickar. “Man ska ha mål, det är viktigt, glöm aldrig det Hanna. Oavsett vad som händer är det viktigt att fortsätta framåt. Det finns alltid flera vägar att gå.” En man i rullstol glider långsamt förbi. Han ler med de få tänder han har kvar. "Hur är det med pappa?” säger jag och tittar henne i ögonen. “Vi har nyss ätit i matsalen, han åt inte mycket idag, men lite bullar muntrar säkert upp honom.” Hon ler igen och tittar menande på påsen med bullar som jag glömt att jag håller i min vänstra hand. “Men det är bra med honom annars eller? Jag tänkte mest, jag har ju inte varit här på ett tag ...”

Persiennerna är nerdragna och en vag instängd lukt letar sig in i mina näsborrar. En bordsfläkt surrar i rummet och tv:n står på utan ljud. Han sitter i fåtöljen, tittar upp när han ser mig. Sedan fortsätter han att stirra på tv:n. "Hej, hej pappa.” Han tittar på mig, och den här gången verkar han se mig. "Viola? Är det du? Jag som har letat efter dig.” Han reser sig och går fram och ger mig en kram. "Pappa, det är jag, Hanna.” Han skådar mig uppifrån och ner. Säger ingenting. Sedan går han och sätter sig igen. Jag tar av mig min vita kofta, han kanske tror jag är en av sjuksköterskorna? Varför han nu skulle tro något sådant, jag ruskar på huvudet av min dumma tanke. "Bullar?” frågar jag och försöker låta oberörd. Han har på sig en rutig skjorta och hans skägg är välkammat. Han ser ut som han brukar, men hans kinder börjar tappa sin lyster och han magrar mer och mer. På utsidan skulle man kunna tro att ... "Vad håller du på med? Va?” Han står i dörröppningen in till köket och blänger ilsket på mig. "Ut ur mitt kök!” Saftflaskan glider ur mina händer och dunkar i diskbänken.

Moraklockan på väggen slår fyra ljudliga slag och sedan tar en öronbedövande tystnad över. Varenda liten muskel i min kropp har stelnat till och jag stirrar tomt på den djuprosa saften som glider ut över diskbänken. Jag tvingar lungorna att fortsätta dra in så mycket luft dom bara orkar, så att det räcker till ett andetag. Jag vågar inte titta upp. Jag vill inte se någon annan än pappa just nu. En tanke om att jag kanske ha gått in i fel rum susar förbi. Snabbt tittar jag in i de blekgröna ögonen innan jag rycker åt mig koftan och försvinner. Bilden av de blekgröna ögonen snurrar i mitt huvud. Det var bara pupill, iris och vitöga, pappa fanns inte där längre.

Lukten av plastmatta, handsprit och ålderdom möter mig i entrén på väg ut. Lukten får mig nu att vilja kräkas. Solen har gått i moln och vinden sliter i mitt hår. Tanten med de mjuka kinderna tittar förskräckt upp när dörren slår igen bakom mig. Jag springer över parkeringen och fortsätter utan att veta vart jag är på väg. Jag vill bara skrika: Sluta lek! För i helvete ge dig, jag orkar inte. Men jag kan inte göra så. Det är ingen lek. Det är en demon. Ibland snäll ibland elak. Man kan aldrig veta. Och det gör mig skrämd. Jag ser honom men det är ändå inte han. Det är ingen. Det är bara ondska. Ett skal med smärta. De säger att demonen är där för att stanna, att det inte finns någon återvändo. De säger att jag ska ställa in mig på det värsta, det kan gå snabbt. De säger att jag ska ta vara på den sista tiden. Men jag undrar om de verkligen förstår, Agneta och hennes medlidande kollegor. Min pappa är fångad av en demon men dom verkar inte förstå det. Demonen går lös i honom, det värsta är att jag bara kan se på. Det värsta är att jag bara kan se på när han bit för bit långsamt smulas sönder för att sedan häftigt slitas i delar. Det värsta är att demonen sliter i mig med. Inte i hjärnan. Men i hjärtat. Det gör ont att älska någon med alzheimer. Pappa lever, men för mig är han död. Han har försvunnit in i det okända, dit ingen når.


Matilda Grund Stålvinge, 18 år

Foto: Christina Nemell

givegift.png

"Det gör ont att älska någon med alzheimer."