Slutade sitt jobb för att ta hand om mamma

Cirka 1,3 miljoner anhöriga vårdar sina närstående i hemmet. En av dem är Dilan, 32 år. När hans alzheimersjuka mamma blev allt sämre och den kommunala hjälpen inte räckte till, sa Dilan upp sig från sitt jobb som jurist för att kunna sköta sin mamma.

Idag jobbar Dilan igen men är kritisk till bristerna i den kommunala omsorgen.

– Det är tråkigt att kommunen inte ville ställa upp i den omfattning som behövdes. Att jag fick sluta jobba och därmed inte betala skatt var ingen bra affär för samhället, påpekar Dilan.

Allt fler barn vårdar sina föräldrar
En studie från Stockholms Universitet visar att andelen barn som vårdar sina föräldrar ökar. Utvecklingen går mot att ansvaret för vården läggs över på anhöriga, precis som i Dilans fall.

Också Riksrevisionen har granskat anhörigstödet och kommit fram till att insatserna är otillräckliga och bör byggas ut. Anhörigstödet ska vara frivilligt och ett komplement till den offentliga vården, men i själva verket är det tvärtom, påpekar Riksrevisionen. Undersökningar visar också att anhörigas hälsa, ekonomi, arbetssituation, fritid och relationer kan påverkas negativt av omsorgen till närstående.

Tragiskt dödsfall
Redan för 20 år sedan fick Dilan axla ett stort ansvar för familjen. Hans syster dog då hastigt av en nötallergichock. Denna tragiska händelse utlöste en mycket djup depression hos mamman som var gravid med Dilans lillebror. Hon avskärmade sig helt och höll sig mest i sovrummet under en period på 6–7 år.

– Hon gav upp helt enkelt, minns Dilan som blev den som fick ta hand om sin nyfödde lillebror. Att få hjälp av läkare vägrade hon, förmodligen för att hon var rädd att bli fråntagen sina barn.

Larm från chefen
Efter åratal av övertalningsförsök började mamman äntligen jobba igen. Hon var förskolelärare och det fungerade bra under några år, men sedan kom larmet från chefen om att något inte stämde.

– Då förstod vi att det var något mer än en depression, berättar Dilan.

Det blev många läkarbesök och utredningar och i november 2013 fick Dilans mamma sin alzheimerdiagnos. Symptomen hade då tilltagit och yttrade sig bland annat i maniskt samlande och att hon ringde till Dilan på jobbet uppåt 40 gånger om dagen. Mobilabonnemangen hopade sig, räkningarna likaså. Släktingar drog sig undan och Dilan och hans lillebror stod i princip ensamma kvar att lösa situationen.

Konflikt med kommunen
Kampen för ett bra stöd till mamman tog vid. Om relationen till kommunens tjänstemän hade varit kylslagen blev den direkt frostig efter att Dilan ställt upp i en intervju i Aktuellt i januari 2013. I programmet utlovade tjänstemännen bättring när det gällde mammans omsorg, men det blev tvärtom.

Också när Dilan tog med sin mamma till en anhöriggrupp för att få stöd blev det kalla handen.

– De sa att vi inte passade in, berättar Dilan.

Dilans mamma mår idag lite bättre tack vare några mediciner hon fått. Hon kan promenera, äta och duscha på egen hand, dock inte handla och laga mat. Till slut har hon också fått plats på en dagverksamhet där hon trivs.

Dilan själv har börjat jobba igen. Han och hans lillebror fortsätter att turas om att hjälpa sin mamma de tider hon är i hemmet.

Text och foto: Christina Nemell, maj 2014

givegift.png

Foto Christina Nemell