Foto Christina Nemell

”Det är jag och pappa nu”

När Catharina var 17 år fick hennes mamma diagnosen frontallobsdemens. Catharina bodde då hos sin pappa och märkte inte så mycket av mammans sjukdom till en början. Då visste hon heller inte lika mycket om demenssjukdomar som hon vet idag, 15 år senare.

Sjukdomen förde med sig att Catharinas mamma alltid var på gott humör, vilket gjorde det lätt att ta hand om henne. Det som plågar Catharina än idag är att hon inte tidigare upptäckte att mamman tappade i vikt. Till slut var hon bara skinn och ben och fyra år efter att hon fått sin diagnos avled hon.

Nästa hårda slag kom när också Catharinas pappa drabbades av demens, i hans fall sjukdomen Lewy Body.

Om Catharinas mamma hade varit lätt att handskas med blev hennes pappa desto svårare. Han hade hallucinationer, ville inte ha hjälp av hemtjänsten, vägrade att bli inlagd och vägrade ta sin medicin. Till slut fick Catharina se till att han blev tvångsinlagd.

Sade upp sig från jobbet
Efter att pappan fick sin diagnos för två år sedan har Catharina helt anpassat sitt liv efter honom. Bland annat sade hon upp sig från sitt jobb på Kastrups flygplats där hon stortrivdes.

– Jag saknar Kastrup och får en lyckokänsla bara jag tänker på jobbet jag hade, berättar Catharina.

Hon betonar dock med eftertryck att hon aldrig ångrat att hon sade upp sig.

– Det är jag och pappa nu. Jag vill vara med honom så mycket som möjligt. Många har ifrågasatt det men det är mitt val, säger hon bestämt.
– De stunder jag inte är där blir det ensamt för honom. Då får jag skuldkänslor.

Ensamt ibland
Catharina har inga syskon eller andra nära släktingar i Malmö där hon bor. Vännerna har blivit hennes familj och stöd.

– Fast visst känner jag mig superensam ibland. Alla andra har ju familj. Och allt administrativt kring pappas sjukdom ligger förstås på mig att ta hand om, säger Catharina.

Stöd från andra unga anhöriga
Efter ett tag började Catharina söka på nätet efter andra i liknande situation och fick kontakt med några ungdomar vars föräldrar insjuknat i demens i 50-årsåldern. Efter hand har nätverket med unga anhöriga vuxit.

– Det känns bra att prata med andra i liknande situation som vet vad man går igenom. Det är bara de som verkligen förstår.

På frågan varifrån Catharina får sin kraft svarar hon efter ett par ögonblick:
– Från pappa. Det är han som får mig att orka.

Text och foto: Christina Nemell

5DSC_1341

givegift.png