"Min pappa har alkoholdemens"

Andreas pappa är 58 år och alkoholist. Andrea själv är 26 år och minns hur pappans drickande pågått sedan hon var i tonåren och förmodligen längre än så.


Innan alkoholen tog över pappans liv var han mycket social och hade många kompisar i den lilla orten i Mellansverige. Han var fotbollstränare för damlaget som det gick bra för. På jobbet var han omtyckt och den som ofta stöttade kollegor om de mådde dåligt. Några år senare skulle rollerna vara ombytta.

Gråter och vill ta livet av sig
Alkoholmissbruket eskalerade och ledde till slut till att Andreas föräldrar separerade när hon var 18 år. Efter separationen började pappans depressioner.

– När jag besöker honom nu gråter han bara och säger att han vill ta livet av sig. Hans närminne är också helt borta. När mamma är med och hälsar på tror han att vi bor kvar i huset som vi gjorde när jag var liten, berättar Andrea.

Efter separationen fortsatte pappan att dricka, även på jobbet, och han åkte fast för rattfylleri ett par gånger. Det första han gjorde när de lämnat rättssalen efter rättegången var att gå direkt till Systembolaget.

Press från omgivningen
Andrea började dra sig för att hälsa på sin pappa.

– Jag visste aldrig vad jag skulle mötas av, om han skulle vara full eller nykter. Men jag är enda barnet så jag kände och känner fortfarande att jag måste åka och hälsa på fast jag inte vill. Jag får dåligt samvete när jag inte gör det.

Dåligt samvete plågas Andrea av på flera sätt.

– Efter mina föräldrars separation kunde jag inte välja mellan mamma och pappa utan flyttade hem till min syster. Det ifrågasattes av min omgivning som tyckte att jag borde bo hos pappa som mådde så dåligt. Det var aldrig någon som frågade var jag ville bo för att jag skulle må bra, berättar Andrea.

– Och visst, om jag hade bott där hade kanske allt med pappa aldrig hänt, tänker jag ibland.

Slutade äta
En dag när Andrea bestämt sig för att hälsa på sin pappa möttes hon av blod i hallen.

– Min första tanke var att han låg där död, men han var inte hemma utan på Systembolaget.

Pappan berättade för Andrea att han kräkts blod men vägrade följa med henne till sjukhuset.

Senare samma dag skulle Andrea klippa håret på honom och upptäckte när han tog av sig tröjan att han var så smal att skulderbladen och ryggraden stack ut.

– Min farmor bodde nära pappa och såg till att han åt, men när hon dog för några år sedan slutade pappa att äta. Han blev bara mindre och mindre. Jag kontaktade kommunen och bad om hjälp men de kan ju inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt, säger Andrea.

Hittades efter tre dagar på golvet
En augustidag hamnade Andreas pappa på sjukhus. Hans grannar hade hittat honom på golvet i lägenheten där han förmodligen legat intill en öppen balkongdörr i tre dagar. Han var kraftigt nedkyld och fick ligga under värmetäcke. Han talade inte. Det visade sig att han hade fått en stroke.

När pappan börjat repa sig märkte familjen att närminnet var dåligt. Han kom inte ihåg det de berättat, var han var eller det som nyss hänt.

– En dag när vi satt och åt en glass på sjukhuset frågade han: ”Var är Andrea då?” Jag svarade: ”Men jag är ju här, pappa.” Då sa han igen: ”Var är Andrea då?”

Trots familjens protester bestämde biståndshandläggaren att pappan skulle skickas hem. Han skulle få hjälp av hemtjänsten fem gånger om dagen. Det visade sig inte fungera alls.  Bara ett par timmar efter att pappan kommit hem hade en granne slagit larm till hyresvärden om att Andreas pappa ringt på tre gånger och frågat efter sin mamma som varit död i flera år.

Ville inte bo med åldringar
Så småningom hamnade han på ett korttidsboende, vilket fungerade bra. Där fanns mycket personal som aktiverade honom hela tiden. Efter ett halvår flyttades han dock till ett vårdboende där det bara bodde äldre.

– Varje gång jag hälsade på honom gick han för sig själv, berättar Andrea.

– Han grät hela tiden, visste inte vad som hade hänt och undrade hur länge han skulle vara där. ”Här hör jag inte hemma. De andra är ju gamla”, brukade han säga. Han upprepade hela tiden att han inte mådde bra och ville ta livet av sig.

Sårande självmordstankar
Också innan pappan drabbades av demens sa han ofta att han inte ville leva längre.

– Jag brukade svara: ”Men pappa, du har ju mig, jag finns ju fortfarande här.” Då nickade han bara lite frånvarande.

Andrea blir sårad av att höra sin pappa säga att han inte har något att leva för längre.

– Jag finns ju här, jag är ju hans dotter liksom. Ibland blir jag så trött på att höra att han vill ta livet av sig att jag bara skulle vilja säga: ”Jamen gör det då.”

Självförvållad demens
– Egentligen är jag ju inte arg på pappa, fast någonstans blir jag det ändå. För hans sjukdom är ju självförvållad. Det är inte som med alzheimer eller annan demenssjukdom.

Fysiskt sett mår Andreas pappa i alla fall bättre nu och har gått upp i vikt igen. Alkohol frågade han efter i början, men när abstinensen gått ur kroppen är det bara begäret efter cigaretterna som är kvar.

Andrea tror att han skulle behöva mer stimulans.

– Han är ju bara 58 år och att spela bingo och lyssna på en trubadur ger honom lite grann men inte tillräckligt. Istället går han och plockar på sig grejer, hushållsrullar, tvålpumpar, vad som helst …

Nu har Andreas pappa nyligen flyttat till ytterligare ett nytt ställe som Andrea känner sig hoppfull inför.

Stöd från anhörigkonsulent
Också för Andrea var det till en början svårt att få anpassat stöd.

– På anhörigträffar är det ju mest äldre. Det blir fel på något vis. Men nu har jag fått jättebra kontakt med en anhörigkonsulent i kommunen. Vi ska tillsammans försöka hitta fler unga anhöriga här och kanske få ihop en grupp.

Hade pojkvän med alkoholproblem
Andrea har ett annat problem hon försökt ta sig ur och det är ex-pojkvännen med alkoholproblem som hon har svårt att klippa banden med.

– Jag vill ju hjälpa honom, men han vill inte ha hjälp. Jag förstår att jag är medberoende, men jag vet ju vad alkoholen kan göra med folk. Jag ser min pappa i honom, säger Andrea.

– Jag har bara älskat två män och känt mig älskad tillbaka så där riktigt mycket i mitt liv, och det är av min pappa och mitt ex. Vetskapen att alkoholen kom före mig i båda fallen är tufft, riktigt tufft. Men jag kämpar på varje dag och kommer förmodligen få kämpa med dessa känslor så länge jag lever. Men jag kämpar också för två människor jag alltid kommer att älska, så det är det värt, menar Andrea.


Text: Christina Nemell, januari 2017

 

givegift.png