Wilhelmina Hoffman

Långt kvar till ett demensvänligt samhälle.

– Jag hoppas att "Möten med minnen" blir en inspirationskälla för fler kulturinstitutioner och andra delar av samhället till exempel restaurangvärlden. Jag hoppas att den utvecklingen tar fart i hela landet i och med det här projektet.

Det säger Wilhelmina Hoffman, överläkare, verksamhetschef för Silviahemmet i Bromma och föreståndare för Svenskt Demenscentrum, en av flera organisationer som deltar i "Möten med minnen".

Hur kommer Svenskt Demenscentrum att bidra i projektet?

– Våra Silviasystrar, specialutbildade inom demensvård, kommer att utbilda den personal som ska guida demenssjuka på museer runt om i landet. Vi är redan igång och har haft föreläsningar för personal från Skansen och Nordiska museet, där vi lär ut hur man bemöter demenssjuka på ett värdigt sätt. Och vi kommer att sprida information om projektet genom våra breda nätverk.
– "Möten med minnen" är ett fantastiskt projekt. Det ger demenssjuka och deras anhöriga nya minnen ihop.

Wilhelmina Hoffmans starka engagemang för äldre och sjuka vaknade redan när hon som 18-åring arbetade som vårdbiträde inom äldrevården. Efter avslutad läkarutbildning startade hon en minnesmottagning på Sabbatsbergs sjukhus och gick sedan vidare till Stockholms Sjukhem som fick både ny minnesmottagning och en utbildningsenhet. På en jobbresa till Irland 2003 fick hon inspiration till Svenskt Demenscentrum. Fem år senare blev centrat verklighet när Silviahemmet och Stockholms Läns Äldrecentrum fick uppdraget att bygga upp det.

Wilhelmina beskriver Svenskt Demenscentrum som en mötesplats och motor med målet att skapa bättre vård och omsorg för demenssjuka. På SDC:s hemsida kan vårdpersonal och anhöriga hitta information om utbildningar, ny forskning och även knyta kontakter med människor runt om landet.

– Det är mycket som har blivit bättre, säger Wilhelmina och räknar bland annat upp de nya riktlinjerna för demensvården som kom 2010.
– De är holistiska och ser till den enskilde individens behov men också till anhörigas situation och personalens behov. Vi har fått en möjlig struktur och organisation i demensvården, men tyvärr är läget ännu inte bra överallt i landet. Men allt fler beslutsfattare tar ställning och ser demensvården som en viktig fråga idag. Det finns en kraft som jag inte har sett tidigare.

Trots att utvecklingen går framåt känner sig Wilhelmina frustrerad. Idag bedrivs mycket forskning. Vi har stora kunskaper om hjärnans sjukdomar och äldre människors sjukdomspanorama. Men kunskaperna når inte riktigt fram till de berörda yrkesgrupperna – läkare, sjuksköterskor, psykologer och arbetsterapeuter. På grundutbildningarna är demenssjukdomar – en av våra stora folksjukdomar – fortfarande ett nedprioriterat ämne.

– Det finns så mycket vi skulle kunna göra för att ge de demenssjuka en bra dag. Vi skulle kunna minska så mycket lidande, bli så mycket mer kostnadseffektiva, stötta anhöriga som skulle kunna orka mer och slippa bli sjuka i onödan. Vi har inte riktigt lyckats sy ihop det ännu. Vi har fortfarande långt kvar till ett demensvänligt samhälle – ett samhälle där man verkligen kan leva med demenssjukdom.

givegift.png

Wilhelmina Hoffman Wilhelmina Hoffman