Jeanette Ranger Jacobsson

Snart börjar museer runtom i landet med visningar för personer med demenssjukdom och deras anhöriga. Tanken är att väcka minnen och att stimulera det som är friskt. Men också att få en ny upplevelse och, inte minst, att göra något tillsammans.

Så beskriver Jeanette Rangner Jacobsson några av tankarna bakom visningarna. Hon är konstpedagog på Nationalmuseum och initiativtagare till "Möten med minnen" som projektet heter. Idén har hämtats från MoMA i New York.

Visningarna ska ske när det är lugnt på museerna, gruppen ska vara liten och ledas av en museipedagog som specialutbildats.

"Uppiggad. Berikad. Känner mig levande". Det är några ord som deltagare i visningarna på MoMA använt för att beskriva sin upplevelse. MoMA, The Museum of Modern Art, i New York har haft sitt alzheimerprojekt i sex år.

När Jeanette Rangner Jacobsson kom dit på en studieresa kände hon genast att detta var något som borde göras även i Sverige.

– Det kändes som ett uppdrag faktiskt, säger hon som själv arbetat i äldreomsorgen som ung. Det här handlar om respekt för människan och för livet, om att alla har rätt till ett värdigt liv.

– Det handlar också om att lyfta på locket och bryta det tabu som omger demenssjukdom. Idag blir många som drabbas isolerade. Vi måste bryta den segregering som finns i samhället, fortsätter hon.

På våren 2011 samlade hon intresserade kollegor från andra museer i Stockholm då de fick möta Laurel Humble, konstpedagog och eldsjäl från MoMA, och även lära sig en del om demenssjukdom. Hösten 2012 sjösattes projektet "Möten med minnen" som ska pågå till 2015. Bakom detta står Alzheimerfonden, Nationalmuseum, Svenskt Demenscentrum och Demensförbundet. Finansieringen kommer från Postkodlotteriet.

Varför blev du så övertygad av MoMA:s projekt?

– Jag har jobbat med tillgänglighetsfrågor på Nationalmuseum i många år. Museerna måste öppnas för alla människor. Tänk alla saker som finns på museer, alla föremål, vilken skatt av minnen där finns att använda, säger hon.

Det handlar inte bara om att väcka minnen hos den som fått en demenssjukdom utan också om att ge ny kunskap, tala till den friska sidan och att stimulera intellekt och känsla.

– Det handlar om att få vara den man är, så lång tid som man kan och att bli bemött med respekt som en vuxen person. Det handlar om människosyn, därför är det här projektet viktigt, säger Jeanette Rangner Jacobsson.

Namnet "Möten med minnen" har hämtats från Oslo där det finns ett liknande projekt, bland annat på det Tekniska museet.

Inom kort blir det klart vilka museer som startar visningar i Sverige och när. Tanken är att visningarna ska vara regelbundna och hållas cirka en gång per månad. De ska ledas av en museipedagog som har fått utbildning om demenssjukdom och om den metod som utarbetats för de här visningarna på MoMA.

Vilka vänder ni er främst till?

– Alla personer med demensdiagnos som är i en tidig eller medelsvår fas av sjukdomen samt till deras anhöriga, säger Jeanette.

– Det kan vara ett äldre par som kommer tillsammans, eller så kommer man med ett barn eller barnbarn eller en god vän. Det går också att komma med två anhöriga.

Grupperna blir små, högst tolv personer.

Vad kan de här visningarna tillföra?

– Det blir ett avbrott i vardagen, man kommer hemifrån ett tag. För den som har en demenssjukdom är det viktigt att komma ut och vara med i vanligt vardagsliv och bli bemött på vanligt sätt. Kanske har man gått på museet tidigare. Och den anhörige kan göra något tillsammans med den som är sjuk. Man får ett glatt minne att prata om, säger Jeanette Rangner Jacobsson.

– Båda parter behöver stunder där det är en normal situation. Och dessutom mår personen med demenssjukdom bättre, får stimulans och kan hålla sig friskare längre. Det blir en intellektuell injektion.

Behöver anhöriga förbereda sig själva och den man ska gå med inför en visning?

– Nej, det tycker jag inte. Men man ska förstås fråga den man ska gå med vilket museum hon eller han har lust att gå till. Och om detta är svårt att svara på kan man ju gå efter vilka intressen personen har haft.

Transport till museet, som att boka färdtjänst, ordnar man själv. En del museer kommer sannolikt att ta vanlig entréavgift, medan andra kanske har gratis inträde. Det kommer att framgå av respektive museums hemsida. Där kan man också läsa om det till exempel finns rullstolar att låna. Det är bra att ta reda på vilken handikappanpassning som finns på museet i form av hissar, handikappvänliga toaletter med mera. Var inte rädd för att kontakta museet och fråga, det ska finnas en kontaktperson.

Föranmälan är nödvändig och görs som regel också direkt till museet, via hemsida eller telefon.

Hur lång tid beräknas en visning ta?

– Totalt från det man kommer tills man lämnar museet bör man räkna med cirka två timmar. Själva visningen kanske tar högst en timme. Men fråga även om detta på det museum du tänker besöka, säger Jeanette Rangner Jacobsson.

Vad som visas kommer förstås att variera beroende på museum. Man utgår från det museerna har i sina samlingar. Tekniska museet i Oslo har exempelvis färdmedel som tema. På MoMA har teman bland annat varit "Bilder av familjen och "Konst och politik". Andra teman kan vara bruksföremål, mode, årstider eller våra fem sinnen för att ta några exempel.

Nationalmuseums byggnad stängs för renovering i februari och från sommaren 2013 tar man emot publiken i tillfälliga utställningslokaler på Konstakademien på Fredsgatan 12. Första utställningen handlar om Carl Larsson och det blir naturligt att välja tavlor från den utställningen för de första visningarna där som kommer att komma igång till hösten 2013.

Visningarna blir inte föreläsningar utan bygger på dialog. Pedagogen väljer ut ett antal tavlor eller föremål, kanske fem. Sedan samtalar man kring det man ser.

Låt säga att det är Carl Larssons målning från byn Grez-sur-Loing där hustrun Karin sitter med lilla Susanne i famnen som visas.

– Då tittar alla först på den en stund. Därefter ställer jag tre frågor. Den första kan vara: Vilka är de här personerna? Kanske känner man inte igen dem, men ser att det är en kvinna med ett spädbarn. Nästa fråga kan vara: Hur är den här bilden gjord, är den ett fotografi? Nej, det är den inte, färgen är tunn, kanske akvarellfärg. Sen kanske man ser Carl Larsson i ett hörn och så samtalar man om detta.

Jeanette kan sedan berätta lite om tavlan, när Carl Larsson målade den och om när han träffade och förlovade sig med Karin och så vidare.

– Sedan kanske jag kastar ut en fråga som de två som kommit tillsammans ska prata om sinsemellan en stund. Jag kan be dem hitta på en kort dikt eller liten historia om personerna på bilden för att ta ett exempel. Så gör jag kanske vid två av de fem bilderna, inte alla, säger hon.

Meningen är att deltagarna ska prata fritt vid de olika tavlorna eller föremålen. De uppmuntras att tolka det de sett och associera till vad de själva minns eller varit med om och pedagogen varvar med information och sammanfattar sedan.

– Något som är viktigt är att det hela är lättsamt och med humor, att det blir en rolig stämning, säger Jeanette Rangner Jacobsson.

– När visningen är slut får de med sig bilder hem på det vi talat om. Tanken är att samtalet ska kunna fortsätta hemma. Man kan sätta upp bilderna på kylskåpsdörren till exempel.

Du talar om vikten av att också förmedla ny kunskap. Men den glöms kanske snabbt bort?

– Det spelar ingen roll, det man gör i stunden och tillsammans är viktigt. Man kan också gå på samma visning flera gånger, det blir olika diskussioner. Och sedan vet man inte hur alla människor fungerar. En person kan vara tyst mest hela visningen och så kommer kanske ett gensvar vid ett helt annat och senare tillfälle.

Många museer har värdefulla föremål eller tavlor som man inte får nudda vid. Vakterna har till uppgift att se till att så inte sker, det ska inte pedagogen göra och inte heller den anhöriga som deltar i visningen.

– Anhöriga får försöka hjälpa den de kommer med och berätta att det finns vakter. På MoMA kan de lite skämtsamt säga att "Det finns en vakt där borta, akta er för honom …" Eller man kan säga något i stil med att "Rör inte vid något här, då kanske vakten kommer på oss …"

Det går förstås också att ordna visningar med föremål man får röra vid.

– Jag har köpt in rekvisita som en kobratelefon, och askkoppen Kulan som man kan prata om och skicka runt.

Det kan vara saker som finns hemma och som man kan fortsätta tala om där. När man inte längre orkar komma iväg på en visning kanske det går att samlas hemma hos någon.

Antingen det handlar om foton, konstverk eller bruksföremål är det viktigt att inte enbart betrakta och minnas saker.

– Jag tycker att man ska ha tagit fram fakta också, vad föremålet är gjort av, vem som har gjort det och så vidare. Det handlar om att bemöta människor på ett vuxet sätt.

Hon hoppas att projektet "Möten med minnen" också ska leda till att det produceras faktabanker om olika vanliga föremål.

För museerna är detta en ny målgrupp att visa sina samlingar för. Att intresset finns fick Jeanette Rangner Jacobsson klart för sig när hon och kollega från Livrustkammaren deltog vid den anhörigdag som årligen arrangeras i Stockholms stadshus.

– Vi arbetar så mycket med barn och med skolorna på museerna, men den här gruppen har varit bortglömd, säger hon.

Kan personal på demensboenden också komma på visning med några av de boende?

– Inte på de här visningarna där anhöriga är med. Däremot kan personal kontakta museet och höra om det går att boka en visning med pedagogen. Nationalmuseum kommer att kunna erbjuda sådana bokade visningar. Men det är viktigt att också personalen förstår att de måste vara engagerade och delta i dialogen vid visningen.

MoMA uppmuntrar också demensboenden att ordna egna visningar på boendena, även då med hjälp av pedagoger.

– Det vore fantastiskt om vi kunde göra det även här, säger Jeanette Rangner Jacobsson.

Intervju: Kari Molin

givegift.png

Jeanette Ranger Jacobsson Jeanette Ranger Jacobsson