Blivande Silviasystrar: "Den här utbildningen borde alla gå"

Camilla Ljungström Lindmark från Örebro och Ninnin Helena de Roos från Lidköping är två av de undersköterskor som just nu går Silviahemmets demensutbildning för att bli certifierade Silviasystrar. För det ändamålet har de fått stöd från Alzheimerfonden.

Silviasystrar Ninnin Camilla 1P1090419_red_low
Foto: Christina Nemell


Hade ni kunnat gå utbildningen utan Alzheimerfondens stöd?
Camilla: Jag fick ett litet stipendium av Örebro kommun för att börja utbildningen till Silviasyster. När kommunen och arbetsgivaren insåg att utbildningen var upplagd i delkurser räckte inte pengarna och de drog tillbaka möjligheten att fortsätta efter första kursen. Jag fick då på egen hand besluta att fortsätta eller inte. Eftersom jag anser att utbildningen är bra för att kunna förbättra vården för våra demenssjuka var det ett lätt beslut. Jag är evigt tacksam för att Alzheimerfonden kunde stötta mig i detta. På egen hand hade jag inte klarat av det ekonomiskt.

Ninnin Helena: Det svar jag fick från min kommun, då jag ville att de skulle bekosta min utbildning, var att de avsätter 1 000 kr per år per anställd till utbildningsanslag och att de inte hade ekonomi att bekosta detta ifall fler då skulle vilja gå utbildningen. Så valet jag fick var att bekosta denna fantastiska utbildning själv eller att ansöka om pengar. För mig hade det blivit ett ekonomiskt kämpande utan stödet jag fått från Alzheimerfonden. Den här utbildningen var min dröm att få gå för att få djupare kunskap och kunna ge de demenssjuka och deras närstående den stöttning och förståelse de behöver. Jag är mycket tacksam över att ni på Alzheimerfonden finns och har hjälpt mig att nå min dröm. Utan er hade det inte gått. Tack.

Varför tycker ni att den här utbildningen är viktig?
Camilla: Något som är oerhört viktigt är hur vi bemöter personerna med demens för att de ska känna livskvalité och bli respekterade i sin sjukdom. Jag ser stora brister i detta ute i verksamheterna och det finns för lite kunskap om hur vi genom ett gott bemötande kan underlätta vardagen för personer med demens. Utbildningen leder fram till att jag ska kunna handleda och vägleda personal i bland annat detta. Det har också varit lärorikt att få ta del av hur anhöriga och personer med demens upplever sin situation och här kan vi på många sätt underlätta förståelsen och den sorg som sjukdomen bär med sig för de berörda.

Ninnin Helena: Jag instämmer i det Camilla säger. Man får en djupare kunskap om hur viktigt det är att ha rätt bemötande till varje individ. Ett exempel är att man inte behöver aktivera en person bara för att det ska aktiveras. Man bör istället se hur han eller hon mår just idag och vad som för tillfället är möjligt. Kanske räcker det just idag med aktiviteten att komma upp ur sängen eller klä på sig. Man ser många som har ett bemötande som förvärrar olika situationer eller har fel tankar kring aktiviteter och miljöns betydelse. Många gånger görs saker utan att vara riktigt genomtänkta. Utan denna utbildning hade jag inte insett det. I den grundläggande utbildning som kommunen idag erbjuder går man inte in på djupet på samma sätt. Därför är den här utbildningen viktig. Den är också viktig genom att jag i min roll som Silviasyster sprider kunskapen vidare och fungerar som ett stöd åt andra.

Vilka ämnen läser ni i utbildningen?
Utbildningen består av åtta delkurser där den palliativa vårdfilosofin är grunden i allt. Vi har gått på djupet i allt som rör omvårdnaden av personer med demenssjukdom. Vi har studerat geriatriska sjukdomstillstånd och nutrition, olika situationer som kan uppstå exempelvis vid måltider, miljöns och aktiviteternas betydelser för ett värdigt liv samt närståendestöd. Vi har också fått mycket kunskaper om olika aspekter som kan forma och påverka varje individ i sjukdomsförloppet. Den sista pusselbiten är handledning. Hur vi kan föra vår kunskap vidare och vara ett stöd både för den demenssjuka personen och för närstående och anhöriga.

Har utbildningen förändrat ert synsätt på arbetet? Vad kommer ni att göra annorlunda?
Camilla: Ja, verkligen. Man ser helt annorlunda på varje individ och jag försöker påverka mina kolleger att det är personen som är i centrum och att det är det vi måste utgå från och jobba efter. Men det är svårt då det finns för lite kunskap ute i verkligheten. Ofta är det arbetsplatsens personalbemanning och ekonomiska förutsättningar som styr och tar över.

Ninnin Helena: Mycket. Man får mer lärdom och förståelse för saker och ting. Jag har fått många aha-upplevelser under utbildningens gång. Jag märker också att jag studerar individen mer nu än tidigare och analyserar hur mina arbetskollegor hanterar olika situationer. Vad jag kommer göra annorlunda är bland annat att föra den kunskap jag har fått vidare och vara en stöttepelare åt andra, att försöka fånga allmänhetens intresse för demensfrågor och försöka göra någon form av insamling av pengar till forskningen inom demenssjukdomar. Jag anser att detta behövs och är viktigt.

Ni blir färdiga Silviasystrar till våren. Förändras era tjänster på något sätt därefter?
Camilla: Det finns en muntlig plan på att jag ska ingå i ett demensteam-arbete för min kommun och min arbetsplats. Min önskan är att få verka som handledare och utbildare för kolleger och personal i kommunen. Jag vill gärna sammarbeta över alla professioner för att öka förståelsen genom ett bra och effektivt teamarbete och att alla i teamet är lika viktiga för personerna med demens.

Ninnin Helena: Jag kommer arbeta vidare på min nuvarande arbetsplats. Jag trivs mycket bra där, har fantastiska arbetskamrater och en underbar chef som alla har stor kunskap om demens. Om det blir någon förändring för mig i min kommun vet jag inte. Men jag har fått olika förslag från andra kommuner och jag har drömmar om vad jag skulle vilja göra.

 

Stockholm i januari 2017

givegift.png